Ingen är väl förvånad över att den svenska ideologidebatten blev bångstyrig efter två europeiska val som förde högerextrema till makten. Men att den skulle slå över i teologi och försöka ignorera hur idéhistoriska frågor hänger samman med 1900-talets största brott – det hade jag inte väntat mig.
När debattören Ivar Arpi häromdagen svarade (5/10 DN) på en artikel av historikern Mikael Nilsson (4/10 DN) – om varför dagens borgerliga skribenter hetsar mot liberala – undveks nästan genomgående den korta passage där Arpi omnämns. I en halv mening skriver Nilsson att Arpi förespråkar den högerextrema konspirationsteorin om ”folkutbyte”. Vi ska återkomma till den.
I stället för att diskutera saken ägnar Arpi sitt svar åt att förklara hur fascist-begreppet har blivit dagens motsvarighet till forna tiders bruk av ”Satan” – en absolut ondska att applicera på allt man ogillar. Arpi är inte ensam, Paulina Neuding gjorde något liknande när hon häromveckan (SvD 30/9) menade att fascistbegreppet när det används om Giorgia Meloni och partiet Italiens bröder riskerar att ”relativisera och ytterst förringa historiens farligaste våldsideologier”.
Det retoriska Satans-motivet, och dess syfte att utmåla en historiker som politiserad moralist, hade möjligen varit underhållande om det inte vore för att en liten detalj saknas i Arpis text. Utan att belägga detta påstående med ett enda namn och en enda artikel skriver han att ”seriösa historiker på området är överens om att [fascismen] är ett historiskt fenomen”. Han radar sen upp några Wikipedia-definitioner av fascism – och kastar sedan hela paketet på historiens skräphög.
Vad Arpi i sin iver glömmer är vad fascism och nazism ledde till. Och hur detta spelar in i varför vi använder begreppen och varför det spelar så stor roll att minnas var de kom ifrån, hur de användes och vilka tankar som överlevt ur dem.
Han radar sen upp några Wikipedia-definitioner av fascism – och kastar sedan hela paketet på historiens skräphög.
Förintelsen – som alltså lyser med sin frånvaro i Arpis analys – var en konkret konsekvens av en genomförd ideologi. Inte den kristna amsagans Satan att moralisera med, utan mänsklig ondska i bestämd form. Det är också välbekant att det därför påverkade efterkrigstidens idéhistoriska, ideologiska och politiska utveckling. Inte främst på grund av det Arpi nämner – att fascistpartier förbjöds efter 1945 – utan för att allt som kunde associeras till fascism fick hitta nya benämningar och andra utlopp. Precis som rasbiologin efter koncentrationslägren blev fullständigt diskrediterad. Men du hittar få ”seriösa forskare” som menar att rasismen därför bara försvann.
Tvärtom: De som sysslar med att förstå rasism och högerextremism ägnar sig inte åt att frysa begrepp i mellankrigstiden, utan åt att förstå deras mutationer och utveckling. Exempelvis inom den så kallade Nya högern, den identitära rörelsen, inom rysk högerextremism. Och genom att följa hur parlamentariska partier i exempelvis Sverige och Italien formats ur nazism och fascism. Till detta hör att visa hur begreppet rasism sedan 1945 alltmer fylldes med prat om ”kultur” i stället för ”hudfärg”. Det är därför det av Andres Lokko myntade begreppet nyss-nazisterna om Sverigedemokraterna inte är en moraliserande brunsmetning utan en definition. Den ger oss deskriptiv grund att börja diskutera de etnonationella, antiliberala och odemokratiska trådarna i ett parti som grundades och drevs med bland andra en tidigare SS-frivillig.
Arpis svar till Nilsson får det att se ut som om historikern och andra med honom enbart skriker ”här kommer det tyska 1930-talet igen!”. Men Nilsson, likt säg den fascistspecialiserade statsvetaren och historikern Robert Paxton, använder begreppet för att vi bättre ska kunna förstå och beskriva hur denna till namnet diskrediterade ideologi ändå så tydligt hänger samman med dagens utveckling.
För detta anklagas Nilsson för att relativisera historiens värsta brott. Och anklagelsen kommer alltså från pennor som försvarar partier som hyllar Mussolini och har fascistiska symboler i sina flaggor – partier denna svenska ytterhöger hellre kallar för ”konservativa”. Man undrar vem som ”relativiserar”.
Det finns en jämförelse att göra här. Medan fascismen var en ideologi vars genomförda folkmord gjorde att den brännmärktes, så hände något annat med kommunismen. I sin färska bok ”Fri” skriver den politiska teoretikern Lea Ypi ohyggligt intressant om hur hon efter en uppväxt i det stalinistiska Albanien mötte västeuropeiska socialister på 1990-talet. De vägrar att se och erkänna att det fanns något som helst socialistiskt i de forna kommunistdiktaturerna. Deras socialism var ju en utopi i framtiden. Att påstå annat är provokationer. Gick det fel – trots att man läste samma böcker, omhuldade samma ideologiska fraser och bar samma symboler – ja då berodde det på historiska omständigheter.
Medan ytterhögern viftar om att kritik bara handlar om moralisering och demonisering – att begravda ideologier inte längre finns – så försvinner den politiska debatt vi måste ha
Att något liknande nu sker i ytterhögern, inte minst genom terminologisk strid, är intressant och skrämmande och bekämpas bäst genom att vara konkret. Arpi har rätt i att Nilsson inte ger stöd för kritiken om folkutbytesteorin, men det betyder inte att källorna saknas: Arpi låtsas som att han likt Statistiska centralbyrån bara beskrivit en ”demografisk förändring”. Men SCB ger inte siffror en ideologisk kontext där identitet – om den så omnämns som ”kultur” eller ”etnicitet” – påstås vara hotad av invandrare.
Arpi, däremot, har i sitt nyhetsbrev (3/7/21) skrivit om hur ”samhället förändras till något helt annorlunda, något oigenkännligt […] svenskar knuffas undan på område efter område, plats efter plats” och frågar retoriskt om ”Sverige [kan] vara samma land om befolkningen blir en annan”. I SvD skriver han att man ska ”vilja känna sig hemma i sin kultur och sitt lands identitet” – ”konsekvensen” av invandring är att man inte gör det (12/6/19). Arpi har – trots påståenden om att det inte handlar om ”hudfärg” utan om ”kultur” och ”integration” – återkommande lyft statsvetaren Eric Kaufmanns bok ”Whiteshift”. En akademisk uppsminkning av just folkutbytesteorin som inte blygs att tala om en hur ”vit identitet” hotas av icke-vit invandring.
Medan ytterhögern viftar om att kritik bara handlar om moralisering och demonisering – att begravda ideologier inte längre finns – så försvinner den politiska debatt vi måste ha: Om faran med att etnonationalistiska partier med rötter i fascism och nazism förskjuter samhället bort från organisering kring gemensamma sociala och ekonomiska frågor och ersätter detta med organisering kring essentialiserade identiteter. Just de faktorer som historiskt har lett till rasismen och dess slutstationer.
Men så påminner ju detta också om Satans största trick: Att lura mänskligheten att han inte finns.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Kultursidan måste stå emot lögner, hat och folieretorik
LÄS MER:Det sorgligaste är att ni inte bryr er
LÄS MER:Ryktet om Sveriges polarisering är överdrivet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
