LÄS MER:Arkitekterna måste prata öppet om skönhet
LÄS MER:Om jag säger ”infrastruktur”, slutar du lyssna då?
Den svenska arkitekturdebatten är idag sällsynt polariserad. I den röda ringhörnan arkitektkåren, i den blåa Arkitekturupproret. ”Vi avskyr er!” skriver Arkitekturupproret på branschorganisationen Sveriges arkitekters Facebooksida.
Upprinnelsen känner är välkänd: på en och samma kväll, den tionde mars, förärades bostadsrättsföreningen Viva Kasper Salin-priset i Stockholms konserthus samtidigt som den förnedrades på ett hotell hundra meter därifrån med Arkitekturupprorets Kasper Kalkon-pris. De sex betongklossarna på Doktor Allards gata på södra Guldheden fick 1 305 röster från Arkitekturupproret medlemmar, att jämföra med tvåans 407.
Ensamt ”majestät”.
Främsta trätoämnet påstås vara estetiken. Men det handlar minst lika mycket om politiken. Viva är rött. Rött som i loftgångar och överkomliga smålägenheter och kollektivutrymmen och maximalt med cykelställ och minimalt med bilparkering. Vore Viva ett parti vore Viva (V). Precis som Arkitekturupproret, med sin förkärlek för klassisk arkitektur, för friser och flyglar och frontespiser och festonger, är Trump.
I Washington lär Donald Trump just nu fila på ett handlingsprogram kallat ”Making Federal Buildings Beautiful Again”. ”Den klassiska arkitekturstilen är prioriterad och självskriven”, står det i utkastet, alla statliga byggnader bör modelleras på arkitekturen i antikens Aten och Rom. Ett formspråk som Trump menar speglar USA:s demokratiska ideal (att bara tio procent av atenarna hade rösträtt – endast män som inte var slavar – nämns inte).
Dokumentet betonar att ”brutalism” och ”dekonstruktivism” är stilarter som bör undvikas när offentliga byggnader uppförs. Alldeles för många sådana skräckexempel finns redan, påstår Trump. Trump som under sin tid som fastighetsmogul favoriserade modernistiska spiror i stål och tonat glas – en stil som här avfärdas som ”just plain ugly”.
En politisering av ett konstnärligt fält som båda parter borde göra sitt yttersta för att motverka.
Om detta handlingsprogram skulle bli vägledande är det inte bara framtida projekt som påverkas. Även befintliga hus måste ses över, menar det sjusidiga dokumentet. Samtliga statliga byggnader som inte är ”estetiskt tilltalande” bör ”uppgraderas” för att passa det klassicistiska idealet.
Hur vore det med lite korintiska pilastrar på Vivas stålulliga prefabbetong? Kanske ett par furstliga lejonhannar i guld skimrandes under raderna av nakna lysrör? En plastikoperation som inte ens Arkitekturupprorets snart 50 000 Facebookmedlemmar kommit på tanken att föreslå. Men de drar sig inte för att diktera vår smak: modernismen är ”dysfunktionell”, varnade man nyligen i ett inlägg på GP Debatt (200314), ”klassiskt vackra hus” är att föredra.
Detta resonemang har mycket lite att göra med arkitektur. Modernismen mot klassicismen, progressivt mot konservativt – en sådan argumentation kan möjligen motiveras ideologiskt, men aldrig arkitektoniskt. Den är en politisering av ett konstnärligt fält som båda parter borde göra sitt yttersta för att motverka.
Min favoritplats i Göteborg är Götaplatsen. Men jag älskar också Läppstiftet och Universeum och Nils Ericsonterminalen.
Mångfald är ett föredra framför enfald.
