Jag trodde verkligen inte att apokalypsen skulle vara tråkig. Att själva jordens undergång skulle vara såhär ointressant.
Jag har tänkt på undergången en hel del genom åren. Legat vaken och funderat på hur jag skulle klara mig efter katastrofen. Eller inte. Skulle jag vara Mad Max eller skulle jag vara någons mat?Och nu när apokalypsen är här så känner jag mig mest besviken. Jag ville inte tro det skulle bli såhär vardagligt. Såhär lokaltidningsbesviket. Såhär typiskt svenskt.
När solen först kom blev alla tokiga av glädje. Som man blir som göteborgare på våren efter ytterligare en blöt och grå höst. En sån som vi känner så väl. Där klockan känns som den är 17 hela dagen och tillvarons alla färgskalor påminner om blött tidningspapper. Folk flockades på uteserveringarna, vände sina ansikten mot solen och lät D-vitaminerna börja sprudla. Visst kändes det det lite underligt med högsommarvärme i maj. Som aldrig tog slut. Ska det vara så? Skit i det, in med mer rosé!
Lagom till att Fotbolls-VM tog slut och allt fler inte kunde sova eftersom det var så varmt och vi inte har någon AC-kultur i Sverige började vi drabbas av en kollektiv oro på allvar.Sen kom nödslakten. Sen kom skogsbränderna. Sen kom de polska brandbilarna. Och sen kom grillförbudet. I ens egna trädgård!
Och då var det som vi förstod. Det är på allvar. Jorden håller faktiskt på att gå under. Tidigare var klimatförändringarna bara något som påverkade olyckliga isbjörnar på krympande isflak. Eller kanske någon fattig fiskare i Peru vars flod torkat ut. Snabba klipp på Facebook som det var jättelätt att förtränga. Peru ligger ju jättelångt från Göteborg. Men nu är apokalypsen här på riktigt. Och den påverkar oss fastän vi betalat skatt och källsorterat.
Och den är väldigt tråkig.
Ni vet alla hur filmen Apornas Planet slutar. Charlton Heston ser frihetsgudinnan sticka upp ur sanden. De var på den förstörda jorden hela tiden. Tänk er att han hittat Årjängstrollet istället. Eller resterna av Ullared. Sådan känns den verkliga apokalypsen.
Jag väntade mig Jesus-statyer som blödde från ögonen. Inte villaägare som bekymrade sig över sina sönderbrända gräsmattor. Jag väntade mig hav som färgades rött. Inte ledsna bönder. Jag väntade mig tjocka moln det kom tentakler ur, djur som vände sig mot mänskligheten, svärmar av mördarbin, berg sjunken, djup stån opp och blod, eld, död. Inte kränkta män som muttrar om “förmyndarsamhälle” bara för att de inte får grilla i sin egen trädgård.
Och sen är det ju inte bara det här att den fysiska planeten dör. Om vi även betänker hur sociala medier fräter sönder själva samhället genom å ena sidan böljande vågor av missriktad moralpanik och å andra sidan trollfabriker som pumpar ut desinformation kan vi bara konstatera att den här apokalypsen är skittråkig.
Världen går inte under med en smäll. Den går under med ett meh.
