Det var en högtidsstund i tv-rutan, någon gång på 1990-talet; Annette Kullenberg och radions Britt Edvall drabbade samman i en debatt om murvlar och moral. Båda eleganta i sitt röda hår, Britt i koppar, Annette i rubin. Britt Edvall sågade svensk journalistik jäms med fotknölarna, som feg, ytlig och lögnaktig. Annette Kullenberg försvarade den med sitt hjärteblod, särskilt kvällstidningarnas värsta övertramp. Fattas bara, hon var ju Publicistklubbens ordförande, som andra kvinna sedan 1874.
Det var ett Mästarmöte och ett magnifikt kattslagsmål, av två artister som månade om publiken. Jag fruktade och beundrade bägge. Båda hade ju rätt! Fast på olika sätt.
Nu är Annette Kullenberg död. Det klär henne inte alls.
Kullenberg, född i Stockholm 1939, startade som vass och brådmogen societetsreporter på VeckoJournalen på 1960-talet. På VJ blev hon bundis med Marianne Höök, som kunde blanda en dry martini och komma för sent med stil. Den till synes foträta Barbro Alving, Bang, var aldrig Kullenbergs likör, har hon antytt. Foträt eller inte, Bang var en snobb.
Annette Kullenberg slog igenom med rapportboken "Överklassen i Sverige" (1974), ett socialreportage som hette duga. Hon kunde röra sig i salongerna, kände alla höjdare sedan barnsben, och satte en ära i att svika sin klass. Fadern Gustaf Borgström var direktör i Sveriges Köpmannaförbund. Annette var inte det enda vänstersinnade barnet i familjen. Hennes bror var advokaten Claes Borgström, som gick bort i covid i våras, och en syster är DN-journalisten och författaren Kerstin Vinterhed.
Herrar med makt föll pladask
Precis som filmaren Maj Wechselmann vid samma tid kunde Annette Kullenberg lägga huvudet på sned, himla med ögonen och tala pipigt framme i mun. Herrar med makt föll pladask och började lägga ut texten om det ena och andra. När de ångrade sig var det för sent.
Också senare skulle många missta sig på Annette Kullenbergs framtoning. Hennes släpiga, gälla röst skrämde slag på känsliga själar. Många tolkade henne som en självupptagen diva. Medan de satt och puttrade av förtrytelse använde Annette ögonen, tog reda på saker och samlade sig till oväntade frågor.
Som kolumnist - och stilist - gick Annette Kullenberg så nära det gick, och ibland över gränsen. Det kunde bli lysande ändå. Efter 25 år på Aftonbladet fick hon sluta på dagen sedan chefredaktör Anders Gedin lyft en text om att prinsessan Madeleines kretsar festade för hårt. Som jag minns det använde Annette Kullenberg sina egna erfarenheter även på detta område, vilket inte gjorde det till en sämre text. Men den kom för nära. Parterna gjorde upp i godo, och avslöjade aldrig villkoren. Senare skrev Annette Kullenberg för Expressen.
Viktig samhällskritiker och nyskapade kolumnist
Hon var i sin krafts dagar en viktig samhällskritiker och nyskapande kolumnist. Hennes allmänbildning och kulturhistoriska kunnande var betydande. Hon var i flera år ABs korrespondent i Latinamerika, och samtidigt produktiv som författare, både av romaner, reportage, kolumner och kulturhistoriska böcker.
Bland hennes finaste romaner finns Gunnar Karlsson reser västerut (1970) och boken om Lord Nelson, Den enögde älskaren (2003). 1997 gav hon ut en sina bästa böcker, Strindberg-murveln. En bok om Strindberg som journalist (1997). Hennes sista bok blev en tjock biografi över journalisten Marianne Höök: "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" (2008). Det är en sårig och bångstyrig biografi, som trampar över gränsen flera gånger. Mellan raderna finns inte så lite av Anette Kullenbergs egna surt förvärvade våndor. En läsvärd bok är det i vilket fall som helst.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
