Andra Långgatan har en judisk historia

Stämningen är liksom familjär, som om gatan var ett lokalsamhälle. Men det är en affärsgata. Här ligger till exempel Sam Epsteins urmakeri. Juveler och guld kan man få hos Weingärtner och för den mer jordnära, praktiska finns systrarna Friedmans skobutik. Tibor Swartz säljer kontorsmaterial och så finns Soposnikhofs, nästan som pantbanken är det där; man kan byta in det ena för att få det andra så att alla i slutändan blir nöjda. Den som vill handla konfektion uppsöker Remans. På nummer 4 ligger från sextiotalet och framåt Kravattindustrin Atlas som säljer i större parti till industrin. Och på hörnet mot huvudgatan ett lågprisvaruhus, ett perfekt ställe för att handla födelsedagspresenter. Den här gatan sträcker sig mellan två torg. Det ena öppnar sig mot stadens utkant och vattnet, det andra pekar in mot centrum. På vintern ligger snön vit på marken om nätterna, men på dagarna trampas den ned och blir smutsig. Det är en bit härifrån till paradgatornas prakt. Vi är i arbetarnas kvarter. På vintern blåser det kallt från hamninloppet. En rå, fuktig kyla som driver in genom fönster och butiksdörrar när de öppnas och stängs. I december månad är det extra hektiskt: vissa skyndar hemåt för att förbereda jul, andra skyndar på samma sätt för att fira Channukah. Ljusens högtider samsas med varandra. Channukah firas dock i åtta hela dagar, julen varar bara i tre. På julafton tänder man ljusen i granen, men på Channukah är det ett ljus första dagen, två andra dagen och så vidare. Till slut lyser alla ljusen i den åttaarmade ljusstaken, där det också finns plats för ett nionde ljus, shamash, tjänaren, med vilket man tänder de andra. Jul och Channukah brukar infalla ganska tätt inpå varandra, ibland nästan exakt samtidigt. De flesta som arbetar här bor på gatorna intill. På gårdarna där, liksom på särskilt en innergård, kan man höra jiddisch pratas. Också av barnen! Den gården hör till nummer 6 och där leker barn som tröttnat på gudstjänsten i Minjen. Minjen – den lilla synagogan - ligger i en nedlagd biograf just där. I Minjen håller man traditionell judisk gudstjänst. På stora helger är det alltid fullsatt och gemenskapen är stor, inte minst för att man måste sitta så nära varandra. "Ja, det var våra kvarter", säger Lisa Granér, "det var skillnad på dem och de kvarter som låg bortanför Järntorget". Det var hennes far som startade Kravattindustri Atlas. Han hade kommit som flykting från Österrike. Järntorget heter det torg som vetter in mot centrum. Masthuggstorget det torg som vetter utåt och mot vattnet. Gatan är Andra Långgatan. Att Göteborg en gång i tiden hade utpräglade judiska kvarter lyfts sällan fram när man talar om Långgatorna och Linné idag, trots att just dessa gator och stadsdelen Haga under en period på 1800-talets och fram till 1900-talets mitt var just judiska kvarter. Jag frågar Leopold Sommerfeld när det var så, att man gick längs Linnégatan, med sin kippa och talade jiddisch och det var fullständigt okomplicerat. Inga hot. Inga tillmälen. "Ja, det var väl under 1920-30 talet, och under kriget", svarar han. Lisa Granér invänder att helt okomplicerat var det inte att vara judisk flykting på den här tiden. "Judejävel" fick hon höra ibland. Som liten gick Leopold Sommerfeld precis den där turen till Minjen, längs Linnégatan, så ofta som varje morgon, med sin far. De två var alltid tidiga och brukade elda i kaminen innan de andra dök upp. Långt innan Leopold började skolan – i Nordhemskolan – kunde han tack vare rabbi Chaim Finkelstein läsa sin bönbok på hebreiska. Att lära sig läsa svenska kom i skolåldern, även om han så klart talade felfri svenska också som pojk. Det var också för rabbi Finkelstein som Leopold läste till sin Bar Mitzva. För på den här tiden var det inte så enkelt som att alla nykomlingar välkomnades med stor begaistring i den stora synagogan i centrum. Var man statlös, ganska fattig och hade kommit som flykting från pogromernas Ryssland var det inte så lätt att känna sig hemma där. Men då fanns Minjen. Göteborgs historia beskrivs ofta i termer av arbetarstad, arbetarkultur. En stad vid havet, med varv, SKF och Volvo. Men det är också en stad som den judiska inflyttningen har präglat. Denna invandring började redan på 1700-talet med framförallt välbärgade affärsmän, som kom att spela stor roll bland annat i stans kulturliv och till exempel donerade ansenliga summor till kulturella institutioner, inte minst det nuvarande Konserthuset. Också stadens konstliv är präglad av den judiska invandringen, idag är det nog få som inte känner till Endre Nemes, som under ett par år i slutet på fyrtiotalet och början på femtiotalet var föreståndare för Konsthögskolan Valand. Men tillbaka till Andra Långgatan, idag populärare än någonsin. Det judiska förgångna hålls levande mest bland dem som minns. Linnéområdet har idag överlag hög status både bland de med pengar och bland de som vill gå till "rätt ställen" och har mindre pengar. Studenterna älskar alltjämt Andra Långgatan; spännande och genuin på samma gång, och förstås, med billigt öl. Visst har det tillkommit nybyggnation, bredare fasader och större hus, men de flesta hus är faktiskt ännu smala och ligger tätt intill varandra. Snö faller även nu, och slasket känner varenda göteborgare till. Men att där legat en synagoga är inte lätt att veta. Minns man gatan idag går minnet oftast inte längre bak än till de revolutionära rörelserna som också haft sina verksamheter här. 1923 var det annorlunda. Minjen inrättades just 1923, efter en flytt från Kaponjärgatan i Haga där den anlades redan 1888. Innan dess, i mitten på 1800-talet förättades gudstjänst tre gånger om dagen i en annan liten synagoga, också belägen i Haga. Vid 1923 var stora synagogan i centrum redan i bruk. Det hade den varit sedan mitten av artonhundratalet. Göteborgs stora synagoga är arkitektoniskt präglad av en liberal anda, en önskan om att smälta in. Bänkarna står bland annat i räta rader och inte i hästskoform. En orgel placerades i synagogan– trots att en jude inte får spela under shabbat. De förstkommande judiska invandrarna i Göteborg var noga med anpassning, inte minst av det skäl att om man smälte in hoppades man undgå antisemitiska attacker. Men Minjen var något annat. Där höll man ortodox gudstjänst. Vilket man gör än idag; även om Minjen inte ligger på Andra Långgatan längre så är den fortfarande i bruk. I början på 1900-talet var det alltså främst judar som tvingats fly från öst, Ryssland, Polen, Baltikum som var Minjens medlemmar. Samma familjer, flitiga och ganska fattiga, var också de som bodde i området. Man ville bo nära Minjen, och i de här kvarteren hade man råd att bo. Sedermera flyttade man till bättre förhållanden. Haga blev en träkåksstad och Andra Långgatan ett hem för subkulturer, musikaffärer och revolutionärer och klubbande ungdomar.

Karin Brygger