Ända sedan Anna Kinberg Batra blev vald till ny partiledare för Moderaterna så har hon upprepat ordet integration på ett robotliknande sätt och jag har lyssnat med en växande oro i magen. Inget minne är för mig så våldsamt som när jag blir lämnad ensam i en ring med barn som alla talar ett språk jag inte kan. Jag är fem år på förskolan i Fisksätra.
I nästa minne flödar orden fram. Jag har erövrat språket, snabbt, som barn gör. Och sedan blev jag familjens integrationspolitiska taleskvinna, och tolk, och representant. Jag neg, niade folk, lärde mig allt om svampar och bär, mitt uttal var perfekt, min stavning likaså. Jag såg mig själv som familjens sköld mot de onda krafter som ifrågasatte vår lojalitet mot det nya landet. Jag var svensk och Sverige var mitt land och jag var trygg i att jag skulle få bo här resten av mitt liv.
Men så vill inte Moderaternas partiledare ha det längre. Hon vill ha integration utan trygghet. Hon vill ha tillfälliga uppehållstillstånd.
Alla barn rör sig mellan olika världar och en av mina var den latinamerikanska exilcommunityn. Där hörde vi vuxna prata om Pinochet, om diktaturen och om framtiden.
Föräldrarna hade olika attityd till sin exil och därmed till sina barn. En del, som mina, präglades av en kanske alltför romantisk syn på sagolandet Sverige. Andra barns liv formades av traumatiserade föräldrar som försökte hantera sina minnen.
En del vuxna hade främsta fokus på hemlandet. Demokratins återvändande skulle innebära deras återvändande och tiden i Sverige var bara en beredskap för detta. Dessa barn levde under något slags förbud om att rota sig, en lång väntan på återmarschen. När den dagen så var kommen hade åren gått och många barn revolterade mot sina föräldrar och stannade i stället kvar i det land som de ansåg vara deras hemland. De hade det valet och det är alltså denna valfrihet som Moderaterna nu vill ta bort. I stället för att föräldrar kan skapa osäkerhet för sina barn ska pappa staten nu skapa osäkerhet för hela familjer. Jag undrar hur det föräldraupproret kan komma att se ut? Hur den så heliga integrationen kommer påverkas av det?
Jag tillhör dem som förfördes av de Nya Moderaterna och Borg, Reinfeldt & Schlingmans sätt att föra ut sin politik. Jag tyckte det kändes nytt och fräscht i ett läge då Göran Persson och Socialdemokraterna gjorde allt annat än det. Och visst blev det mest skattesänkningar men det fanns även en imponerande konsekvens mot högerextremism och invandringsfientliga flörtanden.
Jag trodde inte att det bara handlade om politik utan också om ett generationsskifte. Anna Kinberg och jag arbetade samtidigt i EU-parlamentet i Bryssel. Vi tillhör samma politiska generation. Så även med Gustav Fridolin, Mikael Damberg, Birgitta Ohlsson och många fler som är ministrar, partiledare och riksdagsledamöter i dag. Jag hade på något naivt sätt trott att synen på invandring och integration skulle uppdateras, förnyas, moderniseras. Men så över en kongress blir de Nya Moderaterna gamla och slutna, och strax därefter görs en överenskommelse mellan regeringen och de borgerliga partierna. Helt plötsligt sitter de i samma båt, som har alla bekvämligheter flyktingbåtarna saknar. De ror och sjunger tillfälliga uppehållstillståndens lovsång.
