Det har regnat oupphörligen i New York men på fredagseftermiddagen blir det uppehåll. Under en grå himmel traskar vi till vallokalen där min amerikanska partner ska förhandsrösta. Det är knappt kö – men på vissa ställen i staden har man behövt vänta upp till fyra timmar, i andra delar av landet har det ofta varit mycket längre än så. Ändå har ett rekordantal amerikaner redan förhandsröstat – fler än 90 miljoner på lördagen, att jämföra med ett totalt röstantal på 138 miljoner under förra valet.
Vätan hänger i luften, stilla, som om den väntar på någonting. Det är så det senaste året har känts här: Vi dinglar i luften medan historien obönhörligt rycker fram och lämnar sina vrakspillror efter sig. Jag tänker ofta på Walter Benjamins bild av historiens ängel. Framför oss svävar denna Angelus novus som önskar stanna upp och reparera det som slagits sönder. Men tiden är ett enormt slagfält och historiens vindar blåser så hårt, ängeln kan inte sluta sina vingar om den.
Vrakspillrorna: Som ett resultat av politiskt ovilja och slarv har mer än 230 000 amerikaner dött av Covid-19 – landet har en av de högsta smittspridningarna i världen och saknar offentlig sjukvård. I ett redan ojämlikt land slår viruset hårdast mot utsatta grupper – en av 1000 svarta amerikaner har dött i sjukdomen.
I New York city är arbetslösheten nu 14,1%. Midtown ligger öde eftersom en stor majoritet av alla kontorsarbetare jobbar hemifrån. Hotell och teaterdistriktet står nedsläckta. Affärsdöden, där många butiker stänger igen på grund av näthandelns utbredning, hade spridit sig genom SoHo, West Village och vidare redan innan pandemin. Nu tar den allt fler av stadens kvarter i besittning. I landet som helhet har åtta miljoner fallit under fattigdomsstrecket sedan maj, och från sin talarstol raljerar Donald Trump kring att ”Covid, Covid, Covid, det är allt lamestream-medierna kan prata om.”
Många av de förhandsväljare som stannade hemma 2016 har berättat att de röstar i år eftersom de är övertygade om att Trump måste bort. I de långa köerna till vallokalerna dansar man och äter pizza. Folk har med sig fällstolar och delar ut masker, kakor, handsprit. I vallokalen där min partner är registrerad bär en man efter oss i kön en röd ”Make America great again”–keps. Några andra som röstar för första gången får spridda applåder. Valarbetarna är glada och tackar oss för att vi kom. En slags märklig, festlig solidaritetsstämning råder, även i vår stadsdel där det flaggas med lika mängder Trump-slogans och anarkist-a:n.
Det är både en lättnad och förvånande med tanke på hur spänt det är annars. För en vecka sedan sköt polisen i Philadelphia ännu en svart man till döds. Walter Wallace Jr:s mamma ringde larmnumret när hennes son drabbades av ett psykiskt sammanbrott, men i stället för ambulans kom en polisbil, och snart var 27-åringen död. Det var det niohundraåttiosjunde polismordet i år. Protesterna, som har blivit en smärtsam rutin under sommaren, möttes av utegångsförbud. Walmart plockade bort vapen och ammunition från butikshyllorna i väntan på oroligheter.
Efter George Floyds uppmärksammade död i maj stod jag på taket till byggnaden där jag bor och såg ut över Manhattans skyline. På ett angränsande tak pratade en granne upprört i telefon: ”De är på väg hitåt, hör du? Det är demonstranterna, de kommer hit för att plundra vår stadsdel!” Det kom inga protester till oss den kvällen, och mycket få Black lives matter–demonstrationer har lett till vandalism. Men Trumps väljare och Republikanerna samlas ändå allt mer kring den lag och ordning-retorik som starkt motsätter sig både reformer och konsekvenser för polisvåld. På presidentens kampanjmöte i Wisconsin häromdagen syntes ett svart-blått stjärnbaner, som symboliserar en militaristisk idé om att polisen är den ”tunna blå linje” som står mellan civilisationen och kaos. Den hade fått ersätta den amerikanska flaggan som annars brukar vara bakgrund till presidentens podium. Vapenaffärerna rapporterar om rekordförsäljning, ofta till förstagångsköpare, även de som står till vänster på den politiska skalan.
Ett av Bidens tidiga slagord var ”Return to normal” – en mindre bröstig version av Trumps ”Make America great again”. De många kriser som staplats på hög under 2020 har gjort det tydligt hur många sprickor som finns i det här landets fundament. USA:s fula undersida, dess rasism, ojämlikhet och brutna löften, har kommit fram i ljuset där allt fler kan se den. Detta medan spänningarna mellan olika grupper, med skilda tolkningar av den synen, växer.
Frågan är: hur går man vidare från en sådan social och samhällelig katastrof? Hur gör man det utan en vision om hur framtiden skulle kunna se ut? Poeten Anne Boyer skrev i våras: ”Jag har försökt förmå folk att göra sig redo för att historien händer just nu, men det är ingenting konstigt att tro att man är förskonad från den – fram tills att man inte är det längre, förstås.” Det är den där känslan av att allt hänger i luften, balanserar på randen till det okända.
Trots tidiga löften om det motsatta var det få som i veckan orkade protestera mot den ohederliga process som gjorde den konservativa Amy Coney Barrett till ledamot i Högsta domstolen, tillika möjlig rättskipare i en valprocess som presidenten gjort sitt bästa för att undergräva. Det sliter på människor att vara så arga, ledsna och rädda hela tiden. ”Vad har du för säkerhetsplaner?” hör jag folk fråga varandra, men få har någon tydlig idé om hur en sådan skulle se ut, eller vad exakt det är man bör skydda sig mot.
Dagen efter att vi gick till vallokalen är det Halloween och gatorna är fulla av barn utklädda till enhörningar, Harry Potter, spöken och häxor. Kylan har slagit till för första gången sedan sommaren, men restaurangerna har sina uteserveringar öppna. Vänner skålar med varandra. En klotrund blå måne hänger över staden. Det är allmänt accepterat att inga valresultat kommer presenteras på tisdagen, som formellt är valdagen, knappast ens de nästkommande dagarna. Vad som händer sen är det ingen som vet. Allt vi kan göra är att ta ett djupt andetag och vänta.
Kira Josefsson är skribent och översättare, bosatt i New York. Hon fick en PEN/Heim Translation Fund Grant för sitt arbete med Pooneh Rohis ”Araben” och är medlem av Gläntas redaktionsråd samt översättarredaktör för tidskriften Anomaly.
