Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/7

Adam Curtis dokumentärer fångar känslornas historia

Den brittiska regissören Adam Curtis är aktuell med en ny fängslande dokumentärfilmsserie. "Can’t get you out of my head” söker populismens rötter via populärkulturen och kolonialismen. Magnus Haglund skriver om en regissör med fascinerande öga för det associativa och komplexa.

Adam Curtis dokumentärsfilmserie ”Can’t get you out of my head – ”An emotional history of the modern world” finns att se gratis på Youtube.com.

Steve McQueens tv-serie ”Small axe” går att se på SVT Play.

Den brittiske filmproducenten Adam Curtis har i decennier ägnat sig åt ett träffsäkert collagetänkande. Han sätter ihop bilder ur BBC:s gigantiska arkiv av filmat material och skapar dokumentära berättelser, bland annat i den uppmärksammade ”Hypernormalisation” från 2016. Han har tidigare samarbetat med bland andra musikgruppen Massive Attack och Charlie Brooker, mannen bakom filmserien ”Black Mirror”.

Nyligen var det premiär för Adam Curtis största verk hittills, den sexdelade tv-serien ”Can’t get you out of my head”. De sammanlagt åtta timmarna bildar ett ytterst komplext och motsägelsefullt pussel av fragment som hakar i varandra. Filmerna cirklar kring det som leder fram till Trump och Brexit, Putin och det samtida Kina, men de gör det via händelser långt tillbaka i tiden, alltifrån den kinesiska kulturrevolutionen och 1970-talens våg av terroristattentat till kolonialismens verkningar runt om i världen.

LÄS MER: Recension: ”Vem vittnar för vittnet” av Khashayar Naderehvandi

Det finns en melankolisk underström, en sorgton som ljuder genom de olika avsnitten och berättar om hur idéerna om demokrati och delaktighet successivt urholkas.

Det som står på spel är något mycket större än enskilda moment i historien. En långsam glidning från säkerhet till osäkerhet. Det finns en melankolisk underström, en sorgton som ljuder genom de olika avsnitten och berättar om hur idéerna om demokrati och delaktighet successivt urholkas. Populismen blir mångtydig och explosiv.

Och ändå vill dessa filmer säga att förändringar är möjliga. Det hela börjar och slutar i samma citat av den brittiske författaren och antropologen David Graeber: ”Den slutgiltiga men gömda sanningen om världen är att den är något vi skapar och lika gärna kunde göra annorlunda.”

Det är verkligen ett fascinerande sätt att skriva samtidshistoria. Att försöka förstå vad som hänt genom sammanställningar av bilder och sekvenser av parallella skeenden. I kollisionerna bränner det till. På riktigt.

Adam Curtis återhållsamma speakerröst ställer frågor om hur det ena hänger ihop med det andra, men kommer aldrig med några tvärsäkra påståenden. I stället låter han bilderna, de egna kommentarerna och det originella användandet av sånger och melodier skapa ett associativt flöde. Så tar sig den känslohistoria som filmernas undertitel berättar om in underifrån, som alternativa förståelser av det konkreta, ”An emotional history of the modern world”.

LÄS MER: Därför återupptäcker vi naturen i litteraturen just nu

Adam Curtis återhållsamma speakerröst ställer frågor om hur det ena hänger ihop med det andra, men kommer aldrig med några tvärsäkra påståenden.

Några exempel: bilderna från Mau-mau-upproret i Kenya i mitten av 1950-talet ackompanjerade av Incredible string bands bitterljuva hippiehymn ”Air”. En rysk version av Beatleslåten ”Let it be” följer på bilderna av en bil som kör genom eldhavet under fjolårets kaliforniska bränder. Ett avsnitt visar Afeni Shakurs väg in i Black panther party och hennes syn på den politiska kampen. I ett senare avsnitt återkommer hennes son, hiphopstjärnan Tupac Shakur som i intervju strax innan han blev ihjälskjuten 1996 pekar på de skilda måttstockar som gäller beroende på hudfärg. Korrespondenserna som uppstår är en del av poängen, de motsägelsefulla skuggor som faller över skeendet.

Är det en slump att dessa filmer kommer i princip samtidigt som Steve McQueens ”Small axe”, den svit om fem spelfilmer som understryker rasismens närvaro i det engelska samhället och hur den påverkat de västindiska kulturerna i London, från 1950-talet och framåt? Det finns många likheter, inte minst formmässigt, och både McQueen och Curtis använder det utvidgade berättandet för att komma åt en känslomässig komplexitet.

Det gäller särskilt musikens roll. Steve McQueen låter på ett motsvarande vis som Adam Curtis känslomässigt laddade sånger ackompanjera händelseförloppet, till exempel när Janet Kays reggaehit ”Silly games” mynnar ut i festdeltagarnas allsång i ”Lovers rock”, eller när körsången”Ruht wohl ihr heiligen Gebeine” från Bachs Johannespassion avslutar den sista filmen ”Education”. Rytm, kropp, mänsklighet. Ett annat sätt att tala och möta andras erfarenheter. Historien som ett tankearkiv av överförda berättelser.

LÄS MER: Därför är Wagner så älskad än i dag

Den pregnanta popsången, med sitt skarpa elektroniska driv, gavs ut 8 september 2001, bara tre dagar innan flygplanen flög in i World trade center.

Det är här de möts, McQueen och Curtis, i ett expansivt sätt att förmedla enskilda historier, individuella öden, människors liv i relief mot de större systemen. När de båda serierna överlagras blir det tydligt hur berättandet växer fram ur konflikter och komplexa mönster. Rasismen, ojämlikheten och våldsspiralerna slår emot en med fränhet, men de långa speltiderna får också de inre bilderna att framkallas.

Det gäller även användandet av popartisten Kylie Minogues sång ”Can’t get you out of my head” i Adam Curtis filmer med samma namn. Det vill säga, låten förekommer aldrig i de sex filmerna, den finns där bara som en tyst kommentar.

Den pregnanta popsången, med sitt skarpa elektroniska driv, gavs ut 8 september 2001, bara tre dagar innan flygplanen flög in i World trade center. Nu har den blivit en politisk musik vi hör inne i huvudet och vi blir inte kvitt den.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.