ABBA släppte i dagarna det nya albumet ”Voyage” med tio nya låtar.
ABBA släppte i dagarna det nya albumet ”Voyage” med tio nya låtar. Bild: Baillie Walsh/TT

Abba visar att kulturen är död

Från musik och konst till tv-serier och tv-spel. Dagens kultur ägnar sig mer åt tryggt upprepande och bedövande förströelse än att skaka om på allvar. Det skriver Anna Björklund.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Abba hade sitt bästa år någonsin förra året, sa en som borde veta på en fest. Det handlar inte om deras cringiga återförening eller coviduppskjutna hologramturné, utan såklart om antal streams av de gamla 70-talshitsen.

Jag har hört om tendensen förut, att de artister som gör bäst resultat på de stora musikplattformarna är inte de unga, nya som fått chansen att bli upptäckta på det fria internetet. Nej, det är de redan tunga kistorna knutna till Queen, Bowie, Elton och såklart Abba som blir ännu tyngre, vinnarna är de allra mest etablerade, de som funnits sedan popmusik betydde något. På det sättet är musik en död konstform, för det som dominerar både popen och det klassiska är upprepning mer än uppfinnande.

ANNONS

Folk hör såklart mer musik än någonsin, både i sociala sammanhang och i lurar på stan. Skillnaden är att det inte är lyssnandet som är aktiviteten i sig. Den konstant strömmade och alltid tillgängliga musiken är framförallt en humörreglerande bakgrundsföreteelse, och för det passar det gamla välbekanta bättre än det nya och feta, det potentiellt rubbande.

Jag hörde en som jobbade på Tate modern berätta vad deras besökare vill få ut av dem var “hang out” det med råge vanligaste svaret.

Ett undantag i lyssnande är Eric Schüldt. I ett avsnitt av sin podd ”Myter och mysterier” om tidiga 1900-talstänkaren George Gurdjieff pratar de om musik som medel för att vakna. Majoriteten av människor beskrivs vara på en lägre medvetandenivå, sovande, och konsten är ett medel för att ruska om och väcka. Gurdjieff beskrev en sorts musikupplevelse som är en direkt motsats till det konstanta halvhörandet som Spotify uppmuntrar till, där musiken snarare liknar den sorts brus man använder för att natta bebisar, lika rörande som grannens torktumlare.

Det gäller inte bara musik. Även tillgången till bildkonst är mer demokratisk än någonsin samtidigt som samtidskonsten en nästan helt intern företeelse som inte bidrar med särskilt mycket adrenalin till de trötta massorna. Jag hörde en som jobbade på Tate modern berätta vad deras besökare vill få ut av dem var “hang out” det med råge vanligaste svaret, att nå en högre närvarograd ganska långt ner på listan. Svenskar säger ofta att de vill lära sig något när de kollar på konst, kunna bocka av berömda verk som sedda. En inställning som minskar risken att göra bort sig på bildade middagar men inte direkt garanterar en iskall påminnelse om sitt medvetande i universum.

ANNONS

Netflix-serien ”The Chair” om en litteraturvetenskaplig institution är ungefär lika optimistisk om vakenheten i akademin. Där verkar humanioran mer fungera som ett förvar av de åldrade kvarlevorna av tiden då böcker hade riktig påverkan, en sömnighet jag minns från mina egna misslyckade år på högskolor. Rollen som intellektuell är ytligt fetischerad av studenterna, men intresset för det faktiska arbetet är försvinnande.

Tv-spelen verkar inte bidra till mer våld, som man var rädd för förr, snarare verkar de inducera en sorts koma.

Tv-serier, ja. Det är de och spelen som står för den kultur som faktiskt har en tillväxtkurva som pekar uppåt, som människor verkar bry sig om av mer än nostalgiska skäl. Eller gör de det? Det är inte aktivitet, blixtar av total klarhet, jag förknippar med timme efter timme av det halvliggande gloendet, av det monotona staplandet av dramaturgiska bågar av exakta, fabriksgjorda mått. Jag har en kompis som brukar ha Netflix på i telefonen som sällskap i kollektivtrafiken, hon tittar inte på bilden utan använder bara ljudet från serierna för att avskärma sig från verkliga intryck.

Tv-spelen verkar inte bidra till mer våld, som man var rädd för förr, snarare verkar de inducera en sorts koma, ett tillstånd som minskar mottagligheten för allt annat. Den kultur som konsumenterna verkar uppskatta allra mest är inte den väcker, utan den som vaggar och bedövar.

ANNONS

Läs mer av Anna Björklund:

LÄS MER:Ingen ska behöva ta på sina barn färgglada clownkläder

LÄS MER:Snygghet går inte att lagstifta bort

LÄS MER:Det hade kunnat vara jag på Vogues omslag

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS