Serie: Science fiction under fem decennier
Hur speglar science fiction-filmen sin samtid? GP Kulturs Hynek Pallas följer den populära genren genom fem decennier, från rymdraketer och jättekvinnor, till cyberhjärnor och genmanipulation. I den femte delen skriver han om 1990-talets DNA-dystopier.
En kropp i närbild. Mannen skrubbar noga huden, ansar håret och rakar sig. Risken för att lämna efter sig rester som innehåller DNA måste minimeras.
Premissen för Andrew Niccols film ”Gattaca” (1997) är en nära framtid där människan redan vid födseln döms efter sin genetiska profil. Med möjligheten att på förhand designa sitt fosters ingredienser – från ögonfärg till kön och muskelmassa – lämnas inget åt slumpen. Stora delar av mänskligheten har inte längre synfel, hjärtproblem eller anlag för våld. De är ”valid”, giltiga.
Barn som ändå avlas på naturlig väg stämplas med ordleken ”in-valid”. De kan inte försäkras, och eftersom arbete fördelas på basis av DNA-kontroll får de ta hårda jobb i botten på samhället. Vincent (Ethan Hawke) är en ”in-valid”, dessutom med 99% sannolikhet för hjärtfel sedan födsel. Men Vincent har bestämt sig för att bli astronaut och lurar systemet med hjälp av en annan mans blod, urin och hårrester.
1990-talets dystopier följde i fotspåren på det föregående decenniets dragning mot organiska robotar och artificiell intelligens; de speglade människans rädsla för att inte kunna reproducera sig eller ersättas. Men det hade också skett ett seismiskt geopolitiskt skifte. Sedan 1950-talet fanns kalla kriget i bakgrunden av de flesta dystopiska scenarier. På 1990-talet levde man snarare i tron att historien var mer eller mindre slut, i avseendet att den liberala demokratin hade vunnit.
När hoten skulle skildras blev det istället de multinationella företag som under decenniet mötte få hinder i sin globala expansion.
LÄS MER:I 1980-talets sci-fi-film var vår tid apokalyptisk
När hoten skulle skildras blev det istället de multinationella företag som under decenniet mött få hinder i sin globala expansion. (Men man lånade fortfarande från det förflutna när framtiden skulle formas visuellt: Rymdcentrumet där handlingen i ”Gattaca” utspelar sig är Marin county civic center, ritat av Frank Lloyd Wright 1962 och även använt i George Lucas dystopi ”THX 1138” från 1971.)
I Robert Longos William Gibson-filmatisering ”Johnny Mnemonic” (1995) har huvudpersonen (Keanu Reeves) en cyberhjärna i vilken han transporterar känslig information åt de gigantiska storföretag som 2021 styr världen. En värld som drivs av ett slags verkligt internet, som skapat nervskador hos en del av mänskligheten som därför blir en ny underklass. Datamängden i Johnny Mnemonics hjärna driver bit för bit ut hans egna minnen av barndomen och livet.
Minnet spelade även stor roll i en annan central film från samma år. I Terry Gilliams ”De 12 apornas armé” reser en man plågad av osäkra minnen från 2036 till 1990-talet för att stoppa en pandemi. (Även den lutade sig mot det förflutna: förlagan var Chris Markers kortfilm ”Terrassen” från 1962).
Kroppar, sjukdomar och defekter blev av förståeliga skäl på modet. När ”Gattaca” kom 1997 hade allmänheten på allvar börjat förstå möjligheterna med DNA. I Sverige föll den första domen där DNA spelade avgörande roll i bevisföringen 1989. Att tro att detta snart kunde komma kunde att sortera oss i nya klasser var inte märkligt. Särskilt med framväxten av ett samhälle som ställde om mot en ny form av mätbarhet och resultatstyrning – termen New public management myntades 1991.
2011 deklarerade NASA också att ”Gattaca” var den mest trovärdiga sfi-fi-filmen, just för att forskningen fruktade konsekvenserna av genetisk screening.
Men föreställningen att man kan skapa en bättre värld genom en ny människa är inget nytt. Redan en av filmhistoriens mest kända och firade sci-fi-dystopier, Fritz Langs ”Metropolis” från 1927, handlar om en värld uppdelad mellan en ”värdefull” överklass och andra klassens medborgare. Föga förvånande. Filmen – där det är industrialismens maskineri snarare än genetikens mikroskop som är modernismens löfte och hot – var en reaktion på ohämmad kapitalism men även på de nya utopiska ideologierna som blev totalitära. Där löftet om den nya människan, om så i Sovjetunionen eller Nazityskland, skapade andra rangens folk.
Langs ”Metropolis” utspelade sig i en mycket avlägsen framtid. Men 1984 klippte kompositören Giorgio Moroder om filmen för att skapa ett nytt soundtrack – och placerade den då i år 2026.
Industriarbetaren var lika passé i västvärlden som att producera fysiska varor. Här skulle en intelligentia istället producera nya mediers content, innehåll.
LÄS MER:På 70-talet var klimathotet science fiction
På 1990-talet blev framtidsföreställningen om den nya människan så en annan. Ut med åtskillnad på grund av hudfärg eller social klass! Nu var det i stället genetiken som skulle kasta meritokratin genom fönstret. Dessutom var värdet på arbete och arbetare i flux och förändring.
I filmvärlden byttes de klassiska muskelbiffarna ut mot nya mer feminint kodade hjältar. I ”Matrix” (1999), vars parallella verklighet utspelar sig 2199, är det återigen Keanu Reeves som gör huvudrollen. Den nedslimmade mannen, med fokus på den flexibla kroppen hade ersatt 1980-talets Schwarzeneggers och Stallones. Industriarbetaren var lika passé i västvärlden som att producera fysiska varor. Här skulle en intelligentia istället producera nya mediers content, innehåll.
”Gattaca” var den nyzeeländske Andrew Niccols debutfilm men inte hans enda oroväckande framtidsspaning. Regissören hade för sin nästa film satsat på ett annat av sina manus, om en man som ovetandes lever i en kupol där hans liv filmas dygnet runt och sänds i tv. Men ”Truman show” (1998) hamnade hos regissören Peter Weir. Filmen, som utspelar sig mellan 1999 och 2029, var även den en dystopi med rötterna i sin samtid.
LÄS MER:Afrofuturismen riktade blicken mot rymden
Det första moderna reality-programmet ”The real world” började sändas på MTV 1992. Men det var med ”Survivor” som konceptet exploderade, ett programformat som skapades 1997. Här hemma döptes det till ”Expedition Robinson” och myntade begreppet ”dokusåpa” samtidigt med premiären för ”Truman show”.
Samtliga inblandade i filmen såg den som en osannolikt paranoid historia. Två decennier senare produceras uppåt 1000 dokusåpor årligen och Karl Ove Knausgård är inte den ende författare som har gjort succé med autofiktion.
Vi sänder frivilligt livet och kroppen i sociala medier, där algoritmer på utstuderade vis följer och styr vårt beteende. Och gruvdriften på data som övervakningskapitalismen genererar – som numera även inkluderar resultat från DNA-tester – var ett scenario som inte ens Andrew Niccols kunde föreställa sig.
LÄS MER:Filmerna om framtiden dolde den mörka historien
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
