Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

2016 - året då kändisarna skilde sig

Kärnfamiljens förintelse eller efterlängtad frigörelse? Den omtvistade skilsmässan har varit ledmotivet för kulturåret 2016, skriver Jimmy Håkansson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När kändisparet Gwyneth Paltrow och Chris Martin separerade 2014 så hette det “conscious uncoupling”. För de skilde sig inte – de ogifte sig. I ett pressmeddelande på skådespelerskans hemsida Goop, som även säljer doftljus och detoxkurer, läste jag att de tack vare separationen var “närmare varandra nu än någonsin tidigare”. Hur det går ihop vet nog bara deras respektive pr-stab. Däremot framgick det att Paltrows och Coldplay-sångarens skilsmässa inte kunde förväxlas med våra. Den var varken uppslitande eller förnedrande. Den var helande.

LÄS MER: Bekräftat: Brad Pitt och Angelina Jolie skiljer sig

Det senaste året har skilsmässorna mullrat som åskmoln över kulturen. Men till skillnad från Paltrows och Martins spirituella Kumbaya-konsensus har de varit blodiga och jävliga. Framför allt så har de varit otaliga, och förknippade med den autofiktiva trenden där författare och verk sitter ihop som siamesiska tvillingar.

Försök läsa Martina Haags roman, Det är något som inte stämmer, utan att tänka på hennes och Erik Haags separation som fläktes ut på löpsedlarna. Boken, som röstades fram till årets bok, skildrar en skilsmässa som är långt ifrån helande. Den är tarvlig, desperat och den bönar och ber på sina bara knän. Alla som någonsin har blivit ersatta av en annan kan relatera till den.

LÄS MER: Martina Haag berättar om skilsmässan

Efter att ha klampat runt i Martina Haags askbädd skickade Ebba Witt-Brattström ut mig i tvåsamhetens minfält. Århundradets kärlekskrig är en separationens golgatavandring som också den är färgad av en verklig skilsmässa, den mellan författaren och Horace Engdahl. Witt-Brattströms dialogroman avhandlar en kärleksrelation som passerat sitt bäst-före-datum där varje replik är doppad i gift och varenda blick är tyngd med anklagelse. Ännu mörkare blev det i Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap, vars läsning är lika outhärdlig som den är oumbärlig.

Om skilsmässan ska avdramatiseras eller laddas med nya förödande krafter är vi inte helt överens om. Tidigare i år gick skilsmässokomedin Jag älskar dig på bio, Ikea släppte en feel-good-reklamfilm med varannan-vecka-tema och redan i antologin Happy, Happy (2011) hyllade bland andra Gudrun Schyman och Mia Skäringer uppbrottet som ett livselixir. Skilsmässo-optimisten Maria Sveland lät hälsa att du efter separationen kan kasta dig ut i ”ett salt och varmt hav av underbara män.”På denna gräns mellan komedi och tragedi balanserar HBO:s nya tv-serie Divorce. Med Sarah Jessica Parker i huvudrollen skulle den kunna vara en cynisk ”vad hände sen”-uppföljare till Sex and the city där vi istället för singellivets jakt på den stora kärleken får familjelivets jämngrå zombietillstånd. “Jag vill rädda mitt liv medan jag fortfarande bryr mig om det,” säger frun och anlitar en skilsmässoadvokat som lovar lycka – medan maken hittar en som svär på hämnd.

Historiskt sett har skilsmässan varit en bättre deal för den feministiska kvinnan än för den konservative mannen. När äktenskapet gick från att vara en affärsuppgörelse till att bli ett kärlekslöfte förändrades de oskrivna villkoren, även om de uttalade (tills döden skiljer oss åt) förblev desamma. För den ekonomiskt oberoende kvinnan blev skilsmässan en symbol för rätten till ett eget liv och självförverkligande, medan männen såg kärnfamiljens upplösning. Sedan dess har traumatiska skilsmässor varit ett av kulturens starkaste teman. Under min 90-talsuppväxt gjorde den entré i familjeunderhållningen.

I dag är Mrs Doubtfire främst ihågkommen för sin smått transfobiska premiss där Robin Williams karaktär måste klä ut sig till en gammal tant för att få träffa barnen som han förlorade i en vårdnadstvist. Men 1993 var det en progressiv familjematiné som skulle hjälpa oss varannan-vecka-barn att komma till ro med föräldrarnas uppbrott.

Huvudbudskapen “det är inte ditt fel” och “dina föräldrar älskar dig fortfarande” låg som en tröstande snuttefilt över Mrs Doubtfire. Men så här i efterhand är jag mer fascinerad av det sekundära, och aningen misogyna, budskapet som kan sammanfattas “skilsmässan är ingens fel, men...” För det var ju den kalla ordning-och-reda-mamman som såg till att den älskvärde slarverpappan inte fick träffa sina barn.

Hur mycket vi än vill omvärdera skilsmässan intellektuellt så upplever vi den fortfarande som ett misslyckande känslomässigt. Den insinuerar att vi inte har lyckats slutföra uppdraget som vi har åtagit oss. För om vi har lovat att vi ska älska i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, då ska vi fan göra det också. Om vi så ska dö på kuppen.

När Brangelina gick ut med sin separation så var reaktionerna orationellt upprörda. De var Hollywoodparet som vi projicerade våra föreställningar om den sanna kärleken på. Så invände vi knappast när Gwyneth Paltrow och Chris Martin separerade. Deras äktenskap var en parodi av det perfekta parets, som kulminerade i en “conscious uncoupling”-fars. Men var inte deras sätt att se på relationen sundare?

Nora Ephron, den romantiska komedins drottning och författaren till den självbiografiska skilsmässoboken Heartburn, sa en gång att du aldrig ska gifta dig med någon som du inte kan tänka dig att skiljas ifrån. Kanske måste vi omvärdera äktenskapets roll innan vi kan ändra uppfattning om dess upplösning. Men är vi verkligen redo för en sundare skilsmässokultur? För småaktiga skilsmässor leder bevisligen till storslagen konst.