Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Grumpy cat blev bara sju år gammal. En blygsam ålder för en katt. Att vara ständigt exponerad tar på krafterna och nog förbrukade hon sina nio kattliv: ett på varje plattform." Bild: Kajsa Bergström Feiff

Sofia Andersson: 10-talet loggade vi in och ut

Tiotalet började med statusuppdateringar om vad vi åt till middag och slutade med privata konton på flykt från omvärldens blickar. I första delen i GP:s serie om 10-talets sista sommar skriver Sofia Andersson om årtiondet som offrade intimiteten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Serie: 10-talets sista sommar

Under sommaren gör fem av GP:s kritiker bokslut över 2010-talet. Först ut är Sofia Andersson, om hur internet format en generations kärleksliv.

Grumpy cat föds i april 2012 och den griniga mimiken gör henne till världskändis. Hon får en egen vaxdocka på Madame Tussauds i San Francisco, det görs böcker, leksaker och kläder som säljs i Grumpy cats namn. Ägarna tjänar stora summor. När katten dör i maj 2019 har hennes officiella Facebooksida över 8,5 miljoner gillamarkeringar.

Nyheten rinner av mig inom ett par minuter. Jag öppnar Instagram och scrollar. Börjar på min kompis konto, går sedan vilse bland okända ansikten utan att reflektera, för fingrarna vet vart de ska. När jag vaknar tittar jag på Peter Forsbergs frus semesterbilder från 2012. Varför slösar jag bort mitt liv? Internet har gjort mig, och många i min närhet till sälar, som ingenting fastnar på. Jag ser slott av sand som sköljer ner i havet, sjunger Laleh och vet att det mesta går att slänga i sjön. Inte ens riktiga människor lämnar avtryck längre.

Relationer påbörjas och avslutas i vårt digitala universum. Det kan ske abrupt och brutalt, som om vi alla vore avatarer utan innanmäte. I romanen ”Just nu är jag här” svajpar huvudkaraktären Elise på dejtingappen Tinder, som hon egentligen hatar eftersom ”ingen där har någon själ”. Hon slår på GPS:en och genomsöker närområdet för att känna att hon finns till. Författaren Isabelle Ståhl frågar sig: ”hur säger man ’jag älskar dig’ i en avförtrollad tid, där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är lika ofrånkomlig som alltid?”.

Den dos av obekvämlighet, som är en del av den verkliga verkligheten, har hamnat i periferin.

Ett liknande tillstånd beskrivs i Lina Wolffs bok ”De polyglotta älskarna” där en man jobbar på just en dejtingsajt. Han läser vad människor skriver till varandra; de ropar desperat, lämnar återbud i sista stund. Förhoppningar byggs upp och bryts ner. Det blir en slags undervegetation, skriver Wolff. "En deprimerande skog av ensamhet som växer under allt annat".

Vi är nu alla författare, trogna anhängare av texten, som googlar i stället för att fråga och chattar i stället för att ses. När mamma ringer mig på 10-talet skenar tankarna iväg så fort hennes namn visar sig på displayen. Någon måste ha dött för varför skulle hon annars vilja utsätta sig för röstsamtalets plågsamma format? Bara slutgiltiga besked förmedlas via telefon.

Jag förklarade detta för en kompis, som envisas med att alltid ringa. Det är jobbigt att prata i telefon, sa jag. Man pratar i mun på varandra och det känns uppstyltat att prata växelvis; den ena säger något och sen säger den andra något, fortsatte jag. Ja, det är så det funkar, sa min kompis.

Det är så det funkar. Verkligheten är jobbig. Men den dos av obekvämlighet, som är en del av den verkliga verkligheten, har hamnat i periferin. Internets alla kommunikationsmedel har gjort det möjligt att välja bort hinder – och många gör därför det. Vi förlorar därmed den intimitet som bara ett röstläge, ögonkontakt eller beröring kan skapa. Det som är ådern till livets källa, som Wolff skriver. Utan de mörka rummen förtvinar karaktären Calisto och dör som en vampyr i dagsljus.

Vi som råkade leva innan internet fanns, söker febrilt efter ett förhållningssätt, men så länge vi tänker "det var bättre förr" är vi nog körda.

De mörka rummen symboliserar i Calistos fall en fördjupning, där han får lov att tänka långa tankar tillsammans med någon. På internet har de marginaliserats. Där belönas i stället effektiva captions med snabba lajks och lajkandet ger oss i sin tur existensberättigande. "Jag tänker, alltså finns jag" sa filosofen René Descartes på 1600-talet. I dag gäller följande: Jag lajkar och lajkas, alltså finns jag. Sociala medier har blivit en ekonomi, säger Liv Strömquist i podcasten "En varg söker sin podd" (avsnitt "Ressentiment" 17/5) och på denna marknad är vissa vinnare med enorma plattformar, andra förlorare. Men den största förloraren är den som inte alls deltar.

Grumpy cat blev bara sju år gammal. En blygsam ålder för en katt. Att vara ständigt exponerad tar på krafterna och nog förbrukade hon sina nio kattliv: ett på varje plattform. Jag går på konsert och ser den genom en Iphone-skärm eftersom personen framför mig filmar. Vill samma kväll fly granskande blickar och självmedvetenhet, men hamnar på någons Instagramstory. Blir då sur och stressad. Borde jag också filma? Är mitt liv tråkigt om jag inte gör det?

Ambivalensen är total. Min generation intalar sig att ingenting som händer på Facebook betyder någonting, det är ett lamt ställe, men vi tar ändå illa upp när vi inte får några ”grattis på födelsedagen”. När vi väl får ett grattis är det med en viss bismak. Kan inte personen bemöda sig med att skicka ett sms?

Ett liv i 10-talet har lärt mig vidden av att leva i ett skyltfönster. Insikten har lett till att barnstjärnor som Britney Spears och Justin Bieber har fått högre status. De är inte längre pinsamma att tycka om. Artisten Tove Styrke kallar Britney för den ultimata popstjärnan och dj-duon Rebecca & Fiona har sagt att ”hennes historia går att läsa på många olika sätt”. Ett av dem är historien om att överleva med offentlighetens ögon på sig.

Snart smälter skärmarna samman med det fysiska rummet och för honom är ingenting skevt med det.

Inför 20-talet är integritet och nedkoppling på modet. Jag raderar Facebookkontot (för att i svaga ögonblick återuppliva det), skapar stängda gruppchattar och sneglar på mina föräldrar som har tagit över statusuppdaterandet.

Jag vet inte om nedkoppling är rätt väg framåt. En liten kille springer över Linnégatan iklädd en t-shirt med trycket ”life is better with wi-fi”. Han är framtiden, har inga referenser från ett liv utan uppkoppling. Snart smälter skärmarna samman med det fysiska rummet och för honom är ingenting skevt med det. Vi som råkade leva innan internet fanns, söker febrilt efter ett förhållningssätt, men så länge vi tänker "det var bättre förr" är vi nog körda. Kanske får de yngre ta täten och visa vägen. Och vi, som växte upp med att prata istället för att skriva, ska påminna dem om intimiteten, att se människan – analog som digital.