Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Under tiotalet kunde transförfattare vara precis så kompromisslösa som Nino Mick och Yolanda Aurora Bohm Ramirez, eller så ärliga som Eli Levén och Fredrik Ekelund. Bild: Kajsa Bergström Feiff

10-talet då translitteraturen slog sig fri

Under 10-talet blev transrättigheterna i Sverige fler. En utveckling som också påverkade litteraturen: transförfattare kunde sluta vara bedjande och bli både kompromisslösa och ärliga. Maria Ramnehill skriver om årtiondet då Främlingen klev in från glömskan.

Serie: 10-talets sista sommar

Under sommaren gör fem av GP:s kritiker bokslut över 2010-talet. I den andra delen skriver Maria Ramnehill om hur mottagandet av transförfattare förändrats under decenniet.

Få hade nog hört talas om tvångssteriliseringen av transpersoner när Eli Levéns roman "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" hyllades av stora delar av kritikerkåren 2010. Snart skulle kammarrätten komma att avskaffa steriliseringstvånget, alla skulle lära sig vad ”cisperson”, ”ickebinär” och ”hen” betyder.

Ökad acceptans, synlighet och kunskap har gjort det möjligt att skildra transerfarenheten utan att behöva förklara vad en transperson är. Men vunna rättigheter kommer inte utan motstånd och backlash. Med högerextremismens framsteg under tiotalet följer inte bara ökad rasism, men också ökad misstänksamheten mot allt som luktar ”genus” — inte minst transpersoner. Tiotalet rymmer flera motsägelsefulla tendenser.

LÄS MER: Oscensurerat om skam, homofobi och våld

Mitt i allt detta representerar Eli Levéns roman en ny tendens inom svensk litteratur. Romanen skildrar hur Ellie kommer ut som transperson, utan att väja för det svåra eller smutsiga, utan att vara det minsta tillrättalagd.

Transmotivet har alltid funnits i litteraturen, sedan de äldsta bevarade sumeriska texterna för över fem tusen år sedan. Länge var självbiografin den ledande genren för skrivande transpersoner, med exempel som Lasse-Majas memoarer från 1833 och Lili Elbes självbiografi knappt hundra år senare.

Under tiotalet har antalet skönlitterära gestaltningar av transerfarenheten blivit fler än självbiografierna. Det börjar inte nödvändigtvis med Eli Levén, men "Du är rötterna …", en rik, poetisk och stundtals brutal gestaltning av transerfarenheten, representerar något nytt i svensk kontext. Sedan dess har vi kunnat läsa romaner och lyrik av bland andra Nino Mick, Leif Holmstrand, Yolanda Aurora Bohm Ramirez, Fredrik Ekelund, Alex Alvina Chamberland och Theodor Hildeman Togner, som alla gestaltar transerfarenheten med en ny självklarhet.

LÄS MER: När kvinnorna inte orkar lyssna måste männen börja prata känslor med varandra

Många tidigare självbiografier av transpersoner har mellan raderna en nästan desperat, vädjande ton, ett behov av att förklara sig för att bli accepterad. Det är en ton som är helt frånvarande i mycket av tiotalets translitteratur — nu finns möjlighet att vara precis så kompromisslös som Mick och Bohm Ramirez, eller så ärlig som Levén eller Ekelund. När man inte längre behöver förklara att man finns, skapas ett utrymme att gestalta något mycket mer komplext, eftersom transfenomenet i sig blivit om inte begripligt så åtminstone igenkännbart.

En förutsättning har varit att kunskap och acceptans för transpersoner ökat, i ett samhälle där samkönade par för inte särskilt länge sedan bara hade tillgång till ett slags b-äktenskap som kallades ”partnerskap”. En sökning i mediearkivet har visat att antalet artiklar som nämner transpersoner i svensk dagspress under tiotalet har ökat från runt 2 000 till 8 000 artiklar per år. När ”cisperson” och ”ickebinär” läggs till nyordslistan blev 2014 ett genomslagsår.

LÄS MER: Ekis Ekman sprider skrämselpropaganda om transkvinnor

Sara Ahmed har skrivit att en främling inte är någon som vi inte vet vem det är. Snarare är det någon som vi känner igen som främmande, någon som man därmed kan placera i en kategori. Att transpersoner inte längre chockerar frigör författarna att låta själva transgörandet vara i viss mån taget för givet, för att kunna gestalta andra, mer brännande saker: ”En kropp som inte hänger ihop kan också vara vacker”, skriver Hildeman Togner i den fantastiska prosalyriska "Ut" (2016), en känslig och utmanande gestaltning av köndysfori och identitetssökande.

När transpersoner under tiotalet har blivit synligare och om inte normaliserade så åtminstone igenkända som en bekant främmande, har det också gett mer utrymme för svenska författare att skildra erfarenheten på nya sätt. Frigjord från kravet på att förklara vad man är, kan translitteraturen fokusera på att gestalta vem du skulle kunna vara, med all den komplexitet som fiktionen tillåter.

LÄS MER: Recension: "Friläge" av Yrsa Keysendal

Litteraturen förändras av samhället, men den är också samhällets minne. Jag har tillbringat en stor del av det här decenniet med att förklara vad en transperson kan vara. Det behövs inte längre, när motivet finns i litteratur, film och tv-serier. Att bli sedd som transperson är ändå fortfarande att bli uppmärksammad som avvikande och uppseendeväckande. Trots vunna rättigheter finns ett motstånd. Jag har blivit spottad på, antastad och hånad. Jag har vänner som blivit avkastade från bussar och utkastade från klubbar, bespottade och misshandlade av den enkla anledningen att de är transpersoner.

Motståndet mot transpersoners rättigheter har växt tillsammans med högervågen som svept över världen. Det är talande att den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson rivstartade sin nya karriär som ytterhögerns intellektuella alibi genom att protestera mot en kanadensisk lag för att skydda transpersoner från diskriminering.

Den som på nyårsafton 2009 mötte det nya decenniet med illusionen om de ständiga framstegen intakt kan nog förlåtas en smula. De flesta av oss hade nog svårt att minnas något annat än att historien går framåt. Det kändes lite som att allt skulle bli bättre och i ett par år såg det också ut att fortsätta likadant. Så här decenniets sista sommar tror jag inte längre på den berättelsen.

Berättelsen om tiotalet har inte något enkelt lyckligt slut, och till skillnad från fiktionen har historien inget slut alls. Framstegen för transpersoner vrids inte tillbaka så enkelt. Den litteratur som skrivs nu raderas inte med mindre än ett bokbål långt mycket större än det nazisterna anordnade utanför hbt-aktivisten och läkaren Magnus Hirschfelds klinik i Berlin 1933. Den numera välbekanta främlingen kan inte så enkelt förpassas till glömskan.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.