Den 9 november 1989, efter veckor av demonstrationer och tusentals människor som lämnade Östtyskland via Ungern, var regimen tvungen att ge upp. Med det socialistiska enhetpartiets politiker Günter Schabowskis berömda ord, att ”såvitt jag vet” träder den nya reseförordningen i kraft ”med omedelbara effekter”, var revolutionen ett faktum. Som en då 11-årig pojke, är mina minnen från den kvällen minst sagt suddiga. Det jag minns tydligt är dock mina föräldrar som med stor misstro såg Schabowski snubbla över orden på TV. Nästa dag hoppade min 16-åriga bror och hans vänner på tåget som gick en gång om dagen mot München. Att de helt plötsligt kunde kliva på ett tåg till Västtyskland var befriande.
LÄS MER:Dikt: "Berliner Terzinen"
30 år senare är det svårt att undfly den bittra smaken av hur händelserna under hösten 1989 framställs i dagens tyska politiska debatt. Den politiska stämningen i Östtyskland är orolig. Förtroendet för den politiska beslutsprocessen bland östtyskarna är minst sagt låg. Inte ens hälften av östtyskarna tror på den representativa demokratin som det bästa politiska systemet. Vid de senaste tre delstatsvalen som ägde rum för några veckor sedan i tre östtyska delstater gick var fjärde röst till det reaktionära Alternativ för Deutschland (AfD) som därmed blev det näst största partiet i Brandenburg, Sachsen och Thüringen. Med tydlig hänvisning till hösten 1989 hamrade AfD i sina kampanjer in slagordet ”Fullfölj revolutionen.” Budskapet är tydligt: Fällandet av "regimen" förblir en oavslutad affär. Dessutom har främlingsfientlighet och rasistiska angrepp ökat de senaste åren och väckt starka minnen av den våldsamma och oroliga övergångstiden i början av 1990-talet till liv. Jag frågar mig själv: hur kunde det bli så här?
Människor i väst ser ofta på Östtyskland med misstro. Trots frihet och demokrati, och de vackert renoverade stadskärnorna och den hypermoderna infrastruktur som miljarder av D-mark i bistånd från väst har möjliggjort, så verkar inte medborgarna i öst varken nöjda eller glada. En populär förklaring är att de många gråa åren av auktoritärt styre och frånvaro av demokrati inte kan sopas undan på ett fåtal år. Eller uttryckt annorlunda utifrån samma logik: det tar tid att lära sig demokrati.
LÄS MER:Går det att prata om Berlinmuren som vacker?
Men den nästan tvångsmässiga hänvisningen till DDR-tiden som förklaringsmodell döljer något mycket fundamentalt: att det i väst fortfarande saknas en förståelse för omfattningen av den sociala och ekonomiska omvälvningen av Östtyskland efter murens fall. Det är snarare i upplevelsen av dessa dramatiska händelser som vi hittar en viktig förklaring till varför en djup frustration lever kvar i Östtyskland. För många människor i Östtyskland var inte 1990-talet ”slutet på historien” utan en mycket besvärlig och omformande tid. För min generation, som upplevde de stora omvälvningarna i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, var 1990-talet ett spännande och gränslöst decennium. För många i mina föräldrars generation innebar dock dessa år framför allt ovisshet och en långvarig, djup kris.
Den ekonomiska omvälvningen efter murens fall innebar en i det närmaste fullständig avindustrialisering under bara ett par år. Efter införandet av D-marken 1 juli 1990, som skedde enligt en bisarr växelkurs enligt förhållandet 2:1, kraschade ekonomin mer eller mindre omedelbart. Väldigt snart kunde inte lönerna betalas – beställningar av varor och tjänster avbröts eftersom räkningar över en natt började regleras i D-mark. Effekterna blev förstås stora. Mellan 1990 och 1992 förlorade så många som 2,5 miljoner människor sina jobb. Miljoner andra tvingades sitt uppehåll i väst. Alla stora, statligt ägda företag stängdes eller delades upp av den nya statliga förvaltaren, Treuhandanstalt, som hade i uppdrag att privatisera den östtyska ekonomin. När hundratals industrianläggningar stängdes som en konsekvens, förlorade miljoner inte bara sina jobb utan blev också av med sina sociala sammanhang. Detta eftersom en stor del av det sociala och kulturella livet i DDR organiserades via statliga företag och organisationer.
I takt med att arbetstillfällen försvann, vände miljoner ryggen åt Öst. Sedan 1990 har östra Tyskland förlorat nästan en fjärdedel av sin befolkning till väst.
I det industriella hjärtat av DDR mellan Leipzig och Karl-Marx-Stadt (idag Chemnitz), i det område jag växte upp i, var snart en av fyra arbetslösa. Under de följande femton åren låg arbetslösheten i min hemstad Altenburg stadigt på över 20%. Den outhärdliga verklighet som den statistiken ger uttryck för lämnade också sitt avtryck i min familj. Medan min pappa lyckades stanna kvar i samma företag som under DDR-tiden, om än i rollen som säljare snarare än elektriker, blev min mamma en typisk "Wendeverlierer". Efter att hon sades upp som sekreterare 1990, kom hon aldrig mer att ha ett fast jobb. Istället präglades hennes liv av en rotlös tillvaro fram och tillbaka mellan arbetslöshet och fruktlösa (och ofta nedsättande) omskolningar. Men långt ifrån alla stannade och uthärdade arbetslösheten. I takt med att arbetstillfällen försvann, vände miljoner ryggen åt Öst. Sedan 1990 har östra Tyskland förlorat nästan en fjärdedel av sin befolkning till väst.
Att osynliggöra sin egen biografi har sedan dess blivit en av de mer typiska östtyske kvaliteterna - bemästrad till perfektion av förbundskanslern Angela Merkel.
Det är heller ingen överraskning att många människor på landsbygden i Östtyskland upplevde det som att de levde i en bräcklig stat, dvs. att det nya politiska systemet inte levererade den välfärd som utlovades. När människor tvingades iväg till väst på jakt efter arbete försvann först mataffären, sedan skolan, kollektivtrafiken och slutligen läkaren. Samtidigt lade många av dem som flyttade till väst så liten tonvikt som möjligt på sin bakgrund i DDR. Strävan efter ett bättre liv kunde inte odlas på med det förflutna som grogrund, eftersom många i Väst betraktade den som misstänksam, falskt eller meningslös. Att osynliggöra sin egen biografi har sedan dess blivit en av de mer typiska östtyske kvaliteterna - bemästrad till perfektion av förbundskanslern Angela Merkel.
LÄS MER:I år firas murens fall i moll
Hur kan då östtyskarna skapa en berättelse om sig själv på ett sätt som erkänner betydelsen av upplevelserna på 1990-talet? Det kan nästan ses som ironiskt att det har varit de stora kontroverser kring invandring och populism, som har påskyndat en sådan process. Det är först nu som man har börjat diskutera relationen mellan öst och väst på ett mer jämlikt sätt. I den pågående offentliga debatten om vad som utgör ett effektivt botemedel mot den envisa ojämlikheten mellan öst och väst, har ett kollektivt erkännande av den enorma sociala och personliga omvälvningen under 1990-talet fått en ökad dragningskraft, om än med 30 års fördröjning.
Fler och fler östtyskar vågar idag att se sina biografier som allt annat än en rak väg mot frihet och välfärd. Samtidigt verkar det som ett nytt östtyskt självförtroende går hand i hand med ökande trångsynthet och förargelse. De "Wutbürger" (arga medborgare) på Pegidademonstrationer i Dresden syftar till att generera en enda berättelse om "vem vi är" i Östtyskland. Men det är fler röster från olika generationer av östtyskar som nu träder fram med sina egna tolkningar av hur vi kan förstå de händelserna under de senaste tre decennierna.
Deras berättelser visar att det inte går att tala om öst med en enda röst. Medan stödet för reaktionära partier visserligen är alarmerande, upplever Östtyskland samtidigt en enorm politisering, med debatter i varje gatuhörn som följd, – debatter som är lika smärtsamma som oundgängliga.
Jan Bachmann är lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.
