Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Elvis Presley poserar framför sin julgran i Memphis 1960. Bild: AP Photo

Jan Andersson: Årets julskivor – en sorglig slagghög

Det var bättre förr. Det är i alla fall så det känns när GP:s Jan Andersson tar sig an den sorgliga slagghög som är årets nya julskivor.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ni vet hur det är. Vissa år trängs fantastiska pop- och rockalbum med varandra för att närmast lysa med sin frånvaro andra år. Det är fortfarande oklart varför det blir så, men det torde vara ett statistiskt säkerställt faktum att vissa skivår helt enkelt är bättre än andra.

En storögd och lite naiv del av mig vill gärna tro att det finns speciella albumår som är särskilt bra även för julmusik. Allt tyder ju på det. Frank Sinatras ”A jolly christmas” och Elvis Presleys ”Elvis christmas” kom 1957 – alltså ett bra år!

LÄS MER: Handels: Julmusik påfrestande för personal

Phil Spectors soulklassiker ”A christmas gift for you” och Johnny Cashs ”The christmas spirit” släpptes båda 1963, också ett bra år.

I modern tid är det egentligen bara 2012 som har levererat, kanske rent av överpresterat, med en briljant julskiva av Tracey Thorn och två helt okej album av Cee Lo Green och (faktiskt) Rod Stewart.

”Hur väl står sig då 2019 i konkurrensen? Säg så här: inget vidare.”

Musikhistorens allra bästa julår måste dock vara 1998. Då kom Dean Martins ”Making spirits bright” (med inspelningar från både Capitol och Reprise) och Bing Crosbys ”The voice of christmas” (med alla de jullåtar han spelade in för Decca 1935-1956) – två fantastiska samlingar och de enda julskivor ni egentligen behöver – men även Etta James, Martina McBride och Chicago släppte fina album det året.

LÄS MER: Linnea Henriksson julturnerar med julmusik

Nå. Hur väl står sig då 2019 i konkurrensen? Säg så här: inget vidare. Som vanligt har mängder av artister känt sig manade att massera världen med ännu en julskiva, men den faktiska mysnivån är besvärande låg, oavsett vilken genre de tipp-tappar runt.

Los Lobos går vilse, Bryan Adams skämmer ut sig och Rob Halford, uroxen från Judas Priest, kör fullständigt ur spår med sin himmelska julmetal. Men inte heller Broadwaystjärnor som Lea Michele och Idina Menzel (snödrottningen Elsa i ”Frost”) träffar rätt med sina musikaldoftande julskivor.

LÄS MER: Varför är julmusiken så speciell för oss, Alf Björnberg?

Ana Gasteyer är rolig som fast medlem i ”Saturday Night Live”, och visst kan hon sjunga jazz, men när varje lite julsång ska späckas med humor blir det vansinnigt tröttsamt. Alla vet också att Ne-Yo kan sjunga, men lite för många av hans sånger är kliniskt befriade från julstämning – vilket skapar problem på en julskiva.

”Det var då sångerskan och trumpetaren Gunhild Carling slaktade julen som en gris på gården.”

Ljusningen som den ser ut i år kommer i form av nio nyskrivna jullåtar av charmige Josh Rouse, vars platta funkar hyggligt både på släktmiddagar och stillsammare julfester, och sköne spjuvern Robbie Williams som följer upp sin snart 20 år gamla storbandsplatta ”Swing when you're winning” med ett liknande koncept klätt i tomtedräkt. Inga mästerverk direkt men heller inga magplask.

LÄS MER: 14 julmarknader i och runt Göteborg

Faktum är att det bara har släppts en handfull riktigt bra julskivor på hela 2000-talet, och det här året lär gå till historien som det värsta sedan krisåret 2011. Det var då sångerskan och trumpetaren Gunhild Carling slaktade julen som en gris på gården. Sedan gjorde hon slarvsylta på resterna av ”Gläns över sjö och strand”. Det vill jag aldrig uppleva igen.