De senaste åren har bjudit på flera utmärkta album med serier som med lika delar humor och didaktik angripit den politiska ordningen utifrån ett samhällsperspektiv.
I sin 800-sidor tjocka serieroman Smålands mörker gör dock Henrik Bromander tvärtom, här visas det samtida Sverige upp genom en enskild individ och humorn är förbytt i nattsvart misär.
Med Bromanders karaktäristiskt naiva, svartvita teckningar skildras det gemytliga Folkhemssveriges sammanbrott genom den homosexuelle, serietecknande, ungfascisten Erik som vi får följa under åren 1987 till 2011. Det är ett liv som inte är anmärkningsvärt på något sätt utom genom den genomgående kyla och kärlekslöshet det präglas av. Ingen respit erbjuds någonstans, inte i familjen, inte i parförhållandet eller ens i vänskapen. Alla ser bara till sitt, upptagna med att alls orka överleva.
Det mest otäcka med Smålands mörker är inte dess rent dystopiska svärta utan det faktum att allt som händer i den framstår som fullt rimligt. Det är möjligt att leva i Sverige i dag och vara såhär totalt ensam och så helt utan framtidshopp.
Eriks politiska hållning, som han med ökad mognad överger, är naturligtvis inte sympatisk eller vettig men i Smålands mörker är den begriplig, inte minst genom det seriefanzine han ger ut där han på tonåringens typiska onyanserade vis förklarar sina åsikter. Den förståelsen är viktig. Den raljanta distans som den välmående medelklassen gärna upprättar mellan sig själva och högerpopulistiska partier som SD leder ingen vart.
I stället vi måste flytta vår uppmärksamhet från enskilda järnrörsviftande politiker och rikta den mot vilket sorts samhälle det är som formar dem. Är det ett grundat på solidaritet och medmänsklighet eller ett baserat på förakt för svaghet och konkurrens?
