Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Är det genant för vuxna att läsa Harry Potter?

I år är det 20 år sedan "Harry Potter och de vises sten" gavs ut för första gången i Sverige. Stina Nylén funderar över de nya omslagen och varför någon skulle vilja tillhöra något annat elevhem än Gryffindor.

Milt gula är de, volymerna i nyutgåvan av Harry Potter, en nyans förknippad med den tragiske hjälten professor Snapes hy. Men det är nog inte tanken med formgivningen. Snarare har man väl tänkt sig en lite vuxnare, sobrare framtoning, lagom till tjugoårsjubiléet, där bara enstaka detaljer i framsidans stiliserade återgivning av Hogwarts skiljer volymerna från varandra.

Det får mig att minnas hur stor uppmärksamhet omslagen fick, då, i begynnelsen av Harry-febern under slutet av 1900-talet – att engelsmännen kunde välja mellan ett brokigt band och ett mindre iögonenfallande, så att äldre med äran i behåll kunde försjunka i läsningen på tunnelbanan.

LÄS MER: Toni Morrissons barnböcker fördjupar hennes författarskap

Är det ännu, tjugo år efter den första översättningen, genant för vuxna att läsa böcker skrivna för barn? Kanske inte – och kanske är det just Harry som i så fall bidragit. Vi slutar inte bry oss om honom. Sajter, föreningar, rollspel och poddar; nu senast Potterpodden från Storytel. Här är det inte det minsta genant för vuxna medverkande att till exempel dividera om vilket elevhem de vill tillhöra.

Den diskussionen har för övrigt alltid tett sig märklig. Varför skulle någon vilja tillhöra andra elevhem än Gryffindor? Där de modiga, där alla huvudpersonerna bor? Vem väljer att bo i källaren bredvid köket, som Hufflepuffarna, eller i källaren bredvid fängelsehålorna, som de elaka Slytherinarna? Allt det där bisarra indelandet och elevhemskonkurrerandet är en del av den engelska skolkulturen som är svår att smälta; en annan är med vilka nyckfulla orättvisor hängande över sig som barnen tar sig genom sin utbildning.

Varför skulle någon vilja tillhöra andra elevhem än Gryffindor? Där de modiga, där alla huvudpersonerna bor?

När jag nu återvänder till trollkarlsvärlden är det där det enda som ännu stör mig. Det fritt flytande hyperliberala och samtidigt paradoxalt högkontrollerade trollkarlssamhället är förstås inte vidare tilltalande, men samtidigt fyller det en kreativ funktion genom att understryka kontrasterna mot det vanliga England med dess demokratiska uppbyggnad (och humanare straffväsende).

Men skolan – å, vilka orättvisa bestraffningar. Självaste professor Dumbledore rafsar ju poäng från vissa hem och fyller på hos andra enligt beräkningar som påminner om Lorangas, när han ska vinna varenda tävling mot Masarin i Barbro Lindgrens berättelser. Straffkommenderingar delas ut till höger och vänster av lärare som får nog, och det finns verkligen inte någon elevombudsman som anmäler kränkningar till högre instans.

LÄS MER: Inte bara fest i det somriga ätandet

Nej, för att fortsätta njuta av Potter-världen får man inte haka upp sig på sådant där. Det är uppenbart att böckerna håller för omläsningar, och även om de förtjänar att hyllas för både sin förmåga att attrahera såväl vuxna som barn, och för att ha fått miljoner barn att vilja läsa över huvud taget, så tycker jag att de allra mest ska beundras för vad de är: riktigt, riktigt bra böcker. I kraft av sin intrig, sitt språk och sitt superba sätt att hantera allmängods från folklore, mytologi och den litterära fantasyvärlden och göra det till sitt eget – till moderna klassiker.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.