För ett och halvt år sedan satt jag ensam inför sex personer. Det var en intervju för ett lärarjobb jag hade blivit rekommenderad att söka. Mina chanser var goda hade jag fått höra. Jag var erfaren och min utländska bakgrund var ett plus.
Först fick jag frågor om min erfarenhet som journalist och tidigare arbetsplatser. Jag fick även frågor om min tid på Israels ambassad, där jag hade jobbat med kulturfrågor några veckor året innan. Plötsligt kom en fråga jag var oförberedd på:
– Vad tycker du om Israel?
Det blev tyst i rummet.
– Det finns bra hummus. Det finns bra krogar i Tel Aviv, hör jag mig själv säga.
Varför sa jag så? Jag gillar inte ens hummus. Det är fortfarande tyst. Jag fortsätter:
– Ställer du frågan på grund av min etniska bakgrund?
Hon nickade. ”Du borde ha tagit upp din mobil och bandat”, sa en journalistkollega till mig efteråt.
– Det är en plats jag tycker om mycket. Det finns fantastiska stränder där och folk är väldig roliga i Israel. Jag rekommenderade även krogarna.
Tystnad igen.
– Vill du veta var jag står politiskt?
Det ville hon. Men nöjde sig inte med mitt svar.
– Hur skulle du hantera en elev som hatar Israel och tycker att man ska bojkotta Israel?
– Min roll som lärare är inte att gå i debatt och polemik med elever. Elever får tycka vad de vill om Israel. Det är inte min roll som lärare att försvara Israel. Min roll är att lära ut nyhetsjournalistik.
Jag borde ha skrivit om den judiska traditionen som både religiösa och sekulära bruka bekänna sig till nämligen oenigheten: ”Fråga två judar och du får tre svar.”
Jag fick inte jobbet och efteråt kände jag att det inte var rätt plats för en sådan som jag. Skulle jag utsättas för korsförhör varje gång Israel befann sig i krig med Gaza? Själva jobbet tänkte jag inte länge på men fixeringen vid Israel och vid min bakgrund tar fortfarande plats i mina tankar. Kanske hade man googlat mig och läst en text som jag publicerade i Expressen för cirka 8 år sedan (9/3-16)?
På den tiden skulle antisemitismen, som alltid blossar upp i samband med krig och konflikter i Mellanöstern, motas i grind genom att lära människor att skilja på judar och Israel. Jag ifrågasatte om det var möjligt, eller ens önskvärt. Och blev, här och var, tolkad som den ”värsta” sortens sionist – en sådan som kräver absolut lojalitet med de israeliska makthavarna, vad de än företar sig. Jag borde varit tydligare med att det var själva platsen, landet, och inte politiken jag menade. Jag borde ha skrivit om den judiska traditionen som både religiösa och sekulära bruka bekänna sig till nämligen oenigheten: ”Fråga två judar och du får tre svar.”
Men ”att skilja judar från Israel” betyder, å andra sidan, att ansvaret för antisemitismen läggs på offret. Bara om du, som jude, tar avstånd från Israel är du en okej jude. Om inte är det fritt fram att hata dig. Och vad mer?
I skrivande stund har Israel nyligen fyllt 75 och landet skakas av de största protesterna i landets historia mot Netanyahus nya regering där han givit ministerposter till religiösa nationalister. Tillsammans vill den nya regeringen frånta landets Högsta domstol rätten att utvärdera lagar och regeringsbeslut medan hans regering skulle få rätt att utnämna domare på alla nivåer. Delar av proteströrelsen påstår att det är ett fascistiskt-religiöst kuppförsök. Jag ser ett inslag i Rapport där Svt:s eminente reporter Samir Abu Eid intervjuar en reservist (1/4-23). Under protesterna som pågått i månader har israeliska reservsoldater skrivit under ett upprop och hotat med att utebli från tjänstgöring om Netanyahus planer går igenom. Hade det här inslaget sänts 2016 skulle många reagerat med indignation. Idag kan vi äntligen se den komplexa bilden av Israel som vi sällan fått se i svensk media, där i princip allt handlat om konflikten med Gaza och Västbanken. Alltför sällan har vi fått veta om den växande nationalismen i landet och hur den har vuxit fram. Och hur har den gradvist splittrat landet de senaste tio åren.
Än idag bär landets judar ansvaret att skilja på sig själva och Israel, annars är det deras eget fel
Arbetsintervjun fick mig att tänka på någonting en vän sa: ”Minoriteter avkrävs ställningstaganden som de aldrig bett om”. Jag tänker också på en svartvit pressbild på människor i Teheran i början av revolutionen som kastar saker mot det israeliska flygbolaget El Als fönster. När Khomeini tog makten i Iran 1979 var han tydlig med att landets judar skulle ta avstånd från Israel: ”Vi gör en distinktion mellan det judiska samfundet och sionism – och vi vet att det är två olika saker.” Än idag bär landets judar ansvaret att skilja på sig själva och Israel, annars är det deras eget fel att dom beskylls för att vara spioner åt Israel. Straffet är avrättning.
Att människor som invandrat till Sverige från Mellanöstern ofta har antisemitiska attityder från hemländerna med i bagaget var också svårt att prata om 2016. Den som påpekade det betraktades som rasist och islamofob. För någon som jag, som levt under religiöst-islamistiskt förtryck, var det bisarrt. Som barn hade jag flytt ett land där det inte fanns någon som helst yttrandefrihet. Till Sverige, ett land med så omfattande yttrandefrihet – men ändå så lågt i tak.
I ett tal i Stockholms stora synagoga på Förintelsens minnesdag 2018 sade Stefan Löfven att ”för att bekämpa antisemitismen i Sverige behöver vi se dess olika rötter.” Förutom nynazister och andra grupper avslutade Löfven: ”men utöver det så ser vi också antisemitismen hos vuxna och barn som flytt hit till Sverige. Det är människor som inte alls behöver vara djupt troende men som under hela sitt liv har blivit utsatt för antisemitisk propaganda.”
Svante Weyler är före detta ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och en vän till mig. Weyler har själv varit orolig att pekas ut som rasist.
”Vi som varit aktiva i kampen mot antisemitism har varit för rädda och ängsliga. Den ängsligheten viker nu.”
– Vi som varit aktiva i kampen mot antisemitism har varit för rädda och ängsliga. Den ängsligheten viker nu.
2019 hände något som fick Svante Weyler att bryta tystnaden. Den 1 maj skanderade SSU i Malmö ” Länge leve Palestina – krossa sionismen”. Svante reagerade kraftigt på uttrycket ”Krossa sionismen” som han menar är rotat i antisemitismen.
– Begreppet sionism har laddats ur. Det finns många sätt att kritisera Israels politik utan att det har med sionism att göra. Vill man krossa sionismen så vill man utplåna ett land. Sionism är inget parti utan det handlar om landets existens.
Sedan dess har delar av den svenska vänstern börjat ta itu med antisemitismen i de egna leden. SSU fick en hel del hjälp av SKMA, berättar Svante Weyler. De senaste årens debatt om antisemitism kan ha bidragit till en mer positiv utveckling överlag. Idag kan vi tala öppet om var den har sina rötter och man tar problemet på allvar. Och faktiskt: Av den senaste studien som gjordes 2020 på uppdrag av Forum för levande historia framgår att antalet svenska medborgare som instämmer i antisemitiska påståenden sjunker.
Många svenska judar upplever fortfarande att judehatet blossar upp när det smäller nere i Mellanöstern. Men kanske har Sverige blivit lite bättre på att hantera att såväl judar som muslimer kan vara både offer och förövare, och att det är olika saker att hata ett folk och att älska en plats.
Okej, kanske inte alla svenskar. Men många av oss.
Fotnot: Negar Josephi är frilansjournalist.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Svart Kleopatra efter hundra år av vittvätt av historien
LÄS MER:Recension: ”Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn – Cristinaboken” av Hanna Rajs
LÄS MER:Recension: ”Ihågkom oss till liv” av Joanna Rubin Dranger
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
