Filmrecension: Makalös insats i fotbollsmardröm

En underskattad talang får sitt livs chans och skriver idrottshistoria framför jublande fans. Så brukar det se ut i sportfilmernas värld, där underdogen alltid triumferar medan den stöddiga motståndaren åker på storstryk.

Men inte när Ronnie Sandahl står bakom kameran. Redan i filmen ”Borg” (som Sandahl skrev manus till), om rivaliteten mellan Björn Borg och John McEnroe, tempererades tennisprestationerna med en rejäl dos melankoli. I nya ”Tigrar” fokuserar han på elitidrottens skuggsida, när drömmen om en fotbollskarriär förvandlas till en mardröm.

Filmen bygger på Martin Bengtssons självbiografi ”I skuggan av San Siro”, om hur Bengtsson som 16-årig supertalang värvades av Milanolaget Inter – ett äventyr som nästan kostade honom livet när pressen uppifrån och konkurrensen mellan spelarna skapade ödeläggelse i hans inre.

Fyndet Erik Enge spelar Martin med tonårens alla kontraster i kubik. Han är vassa kanter och spända käkar, i mjuk jeansjacka med teddyfoder – ett hårt knutet känsloknippe av längtan och skräck och eufori och ilska.

När berättelsen börjar är han på många sätt fortfarande ett barn – en försagd oskuld med tandställning – men samtidigt en maskin, som ägnar kvällarna åt att göra hundratals armhävningar på konstgräsmattan i pojkrummet och skriva stränga instruktioner (”tänk inte!”) till sig själv i en tummad anteckningsbok. I en främmande stad, i ett hus fullt med fientliga ”lagkamrater”, börjar både barnet och maskinen falla sönder i sina beståndsdelar.

Det är en helt makalös rollprestation. Som åskådare blir jag Martin, jag kan känna allt som han känner ända in i märgen – så stark är Enges insats.

Runt denna bragd har Ronnie Sandahl byggt en film som spritter av liv, från det fina ensemblespelet med både svenska och internationella skådespelare till fingertoppskänslan i musikvalet, och klippningen som får synapserna att spraka. Här ges plats åt såväl storslagna sportögonblick och sinnlig romantik som Martins långsamma resa ner i odjurets mage. Och, så småningom, en klart lysande strimma av hopp.

Pandemin har försenat filmens biopremiär, men det känns nästan som en tanke att den kommer precis nu, när stjärnor som Naomi Osaka och Simone Biles har fört upp problemen med psykisk ohälsa inom elitidrotten på dagordningen. Men det känns lite fattigt att kalla ”Tigrar” för ett inlägg i pågående debatt. Den är mycket mer än så.