TV-recension: Vilsna själar i paradiset

Det är omöjligt att ignorera likheterna mellan John Cleese klassiska hotellfars "Pang i bygget" och Hawaii-resorten i "The white lotus". Handlingen är centrerad kring hotellchefen Armond som har en australiensisk dialekt och dessutom en distinkt tangorabatt. Han vantrivs bakom sitt ansträngda leende och virrar runt för att ömsom försöka tillfredsställa, ömsom sabotera för sina bortskämda gäster. Som en bizarro-Basil Fawlty.

"White lotus" är förstås prestige-tv, det vill säga en långsammare berättad dramakomedi med mindre smälla-i-dörrar-kaos och mer tragik. Handlingen är spetsad med tidstypisk problematik kring sexualitet, pengar och droger. Det är ofta roligt, men inte för roligt.

På hotellet lär vi känna ett stort gäng otrygga typer: den rika, vita medelålderskvinnan Nicole som sörjer sin döda mor och blir kontaktsökande gentemot hotellpersonalens massös. Där finnsi också det nygifta paret Shane och Rachel. Han är en rikemansspoling som klagar på att sviten hans mamma betalat för är för liten. Hans fru har en skakig karriär som frilansjournalist men verkar redan längta bort från sitt guldgrävar-äktenskap.

Otryggast dynamik har familjen Mossbacher, vars matriark Nicole älskar Hillary Clinton och påstås ha surfat på metoo-vågen för att göra sig en chefskarriär i techvärlden. Hennes man är en hunsad och förvirrad familjefar som kämpar för att relatera till sin son, en blekfet incel som får utbrott när hans ipad (och därmed hans tillgång till porr) drunknar på stranden. Tonårsdottern i familjen har med sig sin kompis, och den cyniska duon pendlar mellan att ta tunga droger, göra ASMR-terapi och bisexuella utsvävningar.

Ingen verkar särskilt lycklig i paradiset och när de olika familjerna stöter ihop blir gränser suddiga och svartsjuka flammar upp. Det är en trösterik serie om ett gäng osympatiska människor, perfekt för att slökolla med skadeglädje.