Tv-recension: Systerskap med många klichéer

Av Netflix kategoriseras den nya satsningen "Vad som än händer" som "premium soap". Man får anta att det är rollistan med namn som Katherine Heigl, Beau Garrett och Sarah Chalke som skänker såpan premiumstatus. Eller så kanske det är den litterära förlagan av författaren Kristin Hannah som höjer den över Sjuans tv-tablå en tisdagsförmiddag. Möjligtvis är det den ambitiösa ansatsen, att skildra ett systerskap som sträcker sig över flera decennier genom sorg och glädje, rivalitet och vänskap. Så långt ser det ju hyfsat premium ut på pappret.

Historien börjar på 1970-talet när den coola tjejen Tully flyttar in i grannskapet tillsammans med sin struliga hippiemorsa och träffar den tillknäppta glasögonormen Kate. Efter en tragisk händelse blir de omaka grannarna bästa kompisar. Sedan följer vi Kate och Tullys sammanvävda livsöden genom tonåren, på universitetet, som unga journalister på en tv-station under 80-talet och slutligen som medelålders kvinnor.

Detta sker genom ideliga tidshopp fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Med hjälp av två uppsättningar skådespelare, överdrivna tidsmarkörer och både lyckade och mindre lyckade exempel på ålderssminkning.

Och det blir ganska hattigt. Serien försöker vifta med några återkommande mysterier som ska hålla oss på tårna. Vad hände egentligen i Kate och Tullys triangeldrama kring den stilige tv-producenten Johnny? Vems begravning är det som Kate och hennes överdrivet truliga tonårsdotter går på? Men varken frågorna eller svaren är särskilt spännande och historien snubblar av de ständiga kronologiska hoppen.

Det är också svårt att inte himla med ögonen åt alla genretypiska och slitna klichéer. Alltså jag vet inte hur amerikanska kvinnor umgås i verkligheten. Det är möjligt att de sveper in sig i filtar och myser med stora vinglas på sina uteplatser precis som Kate och Tully gör i serien. Det är heller inget fel på vin- och filtmys, men här ser det bara för kioskigt ut.

Björn Berglund/TT