Tv-recension: Gulligt för musikalälskare

Det är ju för störigt. Men när relationsproblem och känslor som spränger runt på ett oartikulerat vis i kroppen blir för mycket att hantera – så vips kan man befinna sig instängd i en amerikanskt tv-sitcom från tidigt 1950-tal.

Fråga Marvel-hjälten Wanda Romanoff, som behövde leva i en simulerad tv-serie a la "Truman show" i massor av avsnitt i Disney plus-serien "Wandavision" innan hon kunde ta tag i sin ångest.

Eller varför inte New York-paret Melissa (Cecily Strong) och Josh (Keegan-Michael Key), som i "Schmigadoon" blir tvingade att ta tag i sina tillkortakommanden genom att bli instängda i en präktig 1940-tals-musikal.

Efter att ha blivit ihop genom ett stensäkert "meet-cute" (ett oväntat och gulligt första möte, enligt alla romantiska komediers grundrecept) drabbas de konstigt nog så småningom av relationsproblem.

Paret beger sig iväg på en terapiresa och hamnar i den magiska staden och musikalen "Schmigadoon" där miljöerna ser ut "som det gjorde förr i tiden", medborgarna har lätt inskränkta värderingar och brister ofta och gärna ut i sång.

Ja, det är förstås jättekonstigt (och denna grundpremiss framstår i slutändan som ganska poänglös) men liksom de prövade huvudpersonerna snabbt inser, gör man bäst även som publik att dra på sig sina mentala steppskor och bara haka på.

Det är förstås en fördel om man har lite erfarenhet av musikalklassiker som "Brigadoon", "Sound of music" och "The music man" men det är inget måste. Skaparna Ken Daurio och Cinco Paul ("Dumma mej") har lagt ett finfint metalager över historiens text och musik. "Saturday night live"-skaparen Lorne Michaels är exekutiv producent och hans kvicka, humoristiska anda lyfter också manuset.

Den neurotiska Melissa och den trögt fyrkantige Josh inser att de är fast i den glättigt paternalistiska staden ända till dess att de hittar äkta kärlek – kanske inte hos varandra? "Vi hittade ut ur Ikea, vi kan klara detta också", säger de beslutsamt.

Deras läkande äventyr i "Schmigadoon" är inte särskilt nyskapande men det är gulligt och småkul och det finns några snygga nummer från en stark ensemble som får en att fortsätta nynna när eftertexterna rullar i gång.