Kritiken mot fri entré har tystnat i Storbritannien

Vid årsskiftet skrotades den fri entrén till de statliga museerna i Sverige av den nuvarande regeringen, ett beslut som kulturminister Parisa Liljestrand (M) motiverade med att "reformen främst har gynnat vana museibesökare i framför allt Stockholmsregionen, och utländska turister." I fortsättning är museibesöken gratis endast för barn och ungdomar upp till 19 år (plus särskilda grupper).

Det är andra gången en borgerlig regering drar in den fria entrén som hade svensk urpremiär 2005 i regi av Göran Perssons (S) regering och som omfattade 19 statliga museer.

Hur ser det då ut i övriga Europa? I jämförelse med de nordiska länderna följer det svenska beslutet strömmen. I Danmark försvann den fria entrén på Nationalmuseet och Statens Museum for Kunst redan 2016 efter ett initiativ från museerna själva. De var tvungna att spara pengar och behövde öka intäkterna.

Inte heller i Norge har gratis inträde på museerna varit någon stor politisk fråga, berättar Liv Ramskjær, generalsekreterare på Norges Museumsforbund. Nya Munchmuseet i Oslo har dock till skillnad från det ännu nyare Nasjonalmuseet, fri entré en kväll i veckan.

Stor variation

I övriga länder är det stora variationer enligt en helt färsk enkät från Network of European Museums, Nemo. De statliga museerna i Berlin samt i Italien har gratis inträde den första söndagen i varje månad medan de franska statliga museerna är gratis att besöka den första lördagen i varje månad. Både Frankrike och Grekland har också fri entré bland annat för arbetslösa. De spanska museerna med statlig finansiering tar visserligen ut avgift, men den är inte högre än tre euro – cirka 34 kronor.

De brittiska öarna däremot är den fria entré-reformens epicentrum. Irland har fortsatt gratis entré till statliga museer, enligt Nemos enkät. Likaså Storbritannien som införde fri entré till de statliga museernas samlingsutställningar i december 2001.

– Det var en del av Labours agenda kring inkludering, engagemang och en försäkran om att de nationella museernas samlingar skulle vara öppna och tillgängliga för alla. Med det kom också statliga anslag som skulle kompensera för förlusten av inkomster, säger Sharon Heal på Museums Association som förordar fri entré framför avgifter.

Före pandemin hade några av de brittiska museerna en rekordpublik och bakom lyckta dörrar finns det säkert museichefer som tycker att den statliga kompensationen är otillräcklig och därför skulle vilja ta ut entréavgifter, enligt Heal.

– Men så länge det inte finns någon politisk vilja kommer man inte att ta upp det.

Avskräckande byggnader

Rekordpublik behöver inte heller betyda att museipubliken breddats så som det var tänkt, framhåller hon. 2009 konstaterade brittiska Art Fund att andra hinder återstår: sådant som kunskapsbrist men också att de pampiga museibyggnaderna i sig får människor att känna sig underkvalificerade.

Efter pandemin har museerna ännu inte nått lika höga besökssiffror som före, vilket gör det ännu mindre angeläget att återinföra avgifter, hävdar Sharon Heal.

Tidigare var det de konservativa som argumenterade mot den fria entrén men från den nuvarande engelska regeringen har hon inte uppfattat någon sådan kritik alls, berättar hon. När man tidigare övervägt att ta bort den fria entrén har man blivit bemött med ett brett och starkt motstånd, berättar hon.

– Man har helt enkelt övergett varje tanke på det. Jag tror att den nuvarande administrationen skulle vilja återinföra avgifter men att det skulle vara väldigt utmattande på grund av den backlash som ett sådant beslut skulle kunna skapa.

Hur långt skulle då britterna gå för att försvara den fria entrén? Sharon Heal skrattar. Hon tror kanske inte på demonstrationer men på högljudda protester från mediernas kommentatorer och konstkritiker.

– Och vilket system skulle man ersätta det med? För att ta ut avgifter igen skulle man behöva ändra en hel struktur.