Géraldine Schwarz hade aldrig intresserat sig nämnvärt för sin familjs nazistiska historia. Kanske eftersom den inte är särskilt spektakulär; hennes farföräldrar var varken offer, hjältar eller bödlar under det Tredje Riket. Men det finns en kategori till, som hon menar ofta faller ur det kollektiva medvetandet: medlöparna.
– Mina farföräldrar var just det, och därför är de också mer representativa. Man kan tänka sig hur det var att vara de, medan man inte föreställer sig att vara Hitler eller Goebbels – det är för långt ifrån oss, säger hon på välartikulerad franska.
Hennes tyska pappa och franska mamma möttes efter kriget och Géraldine Schwarz ser sig själv som barn av den fransk-tyska återföreningen, som lade grunden till det Europa vi känner till. Men 2016 insåg hon att den auktoritära modellen fick allt större genomslag. Det var året då Trump kom till makten i USA och högerextrema Front Nationale var rekordstora i Frankrike.
– De värden som grundade Europa var i fara och jag ställde mig frågan: är vi på väg att glömma?
Smärtsam process
Géraldine Schwarz vill påminna om att dagens Europa är resultatet av ett långt och smärtsamt minnesarbete som påbörjades 1945. Direkt efter kriget var motståndet visserligen stort i Tyskland mot att ta itu med nazisterna.
– Det pågick väldigt få rättsprocesser och en skandalös straffrihet rådde för de skyldiga, eftersom juristerna, advokaterna och domarna hade samarbetat med Tredje Riket.
Den judiske åklagaren Fritz Bauer slogs för att nazisterna skulle utkrävas ansvar. Intellektuella bekämpade också den kollektiva minnesförlusten. Dessutom konfronterade efterkrigsgenerationen sina föräldrar, Géraldine Schwarz pappa var en av dem som fördömde sin far.
– Det var väldigt modigt, för det är svårt att peka ut sina föräldrar som skitstövlar. Det är lättare att skriva en bok om sina döda farföräldrar.
I Österrike gjorde generationerna aldrig upp, och man arbetade inte med minnet av nazismen. Resultatet är att man numera har ett stort högerextremt parti där, säger Géraldine Schwarz, som pekar på samma tendens över hela Europa. Frankrike började sent att se över sin historia.
– Tyvärr intresserade man sig inte alls för befolkningens beteende, till skillnad från i Tyskland. Det finns inte ens något franskt ord för "medlöpare". Man skäms för deportationen av judarna. Men man anser att det är ett statsbrott. En stor majoritet av befolkningen stödde Vichyregimen som bildades efter den tyska invasionen men man ställer sig ändå inte frågan om individens roll.
Individens ansvar
Géraldine Schwarz går till botten med sin egen familjs ansvar. Hon fick en chock när hon insåg att hennes farfar skodde sig på kampanjerna för att göra Tyskland ariskt. Han köpte ett judiskt företag i en tid då judar tvingades att sälja till underpriser.
– Frågan som jag hela tiden ställde mig under arbetet med boken var om det var möjligt att inte vara nazist i Tredje Riket. Svaret är ja. Utan att vara en hjälte kunde man välja att inte vara medlöpare. Det hade räckt för min farfar att inte köpa ett judiskt företag. Ingen tvingade honom, säger hon.
Hennes pappa konfronterade sin far för att han inte erkände sitt ansvar, och aldrig fördömde Hitlers grymheter. Hennes faster var däremot mer överseende, antagligen för att hon hann uppleva kriget och nazisternas propaganda.
– Att ha två så olika vittnesmål om historien visar att enbart vittnesmål inte räcker, säger Géraldine Schwarz som därför har späckat boken med historiska fakta.
Bojkotten av judarna var inte alltid framtvingad, framhåller hon. Många drog nytta av att tjänster blev lediga när judar sparkades. Och folk undvek att gå till judiska handlare och läkare, även när det inte var förbjudet.
– Efter kriget såg det tyska samhället sig som ett offer för en makt som man inte hade kunnat råda på. Men det stämmer inte. Samhället accepterade undan för undan den här förskjutningen, säger Géraldine Schwarz och kallar det "ett skolexempel" för samtiden. Genom att fokusera på medlöpare vill hon få folk att förstå att individen kan påverka.
– Det tyska samhället återinförde demokratin. Så jag kan visa människor att de har en roll att spela. De kan hindra populisterna.
"Framför näsan"
I dag ser Géraldine Schwarz de psykologiska och kollektiva mekanismerna från 1930-talet upprepa sig. Populistpartierna har gjort sitt minnesarbete.
– För att bemöta dem måste alltså även vi lära oss läxan från det förflutna.
– När ett populistiskt parti, vilket som helst, kommer till makten är det första man gör att attackera demokratiska institutioner och friheten. Vi har det mitt framför oss, så hur kan folk fortsätta att rösta på dem? Trots att vi har beviset för att det kommer att innebära att vi reducerar allas vår frihet?
Elin Swedenmark/TT
Född: 1974
Bor: Berlin
Aktuell: Med boken "Medlöparna" som nyligen erhöll EU:s litteraturpris. Boken har sålts till tio länder och ges i maj ut i USA.
Arbetar: Som författare och journalist, för flera internationella medier. Arbetar också med konferenser och teman som demokrati, populism, Europa och minne.
Familj: En syster i Amsterdam.
Läser: "1900-talslitteratur. Jag tycker om politisk litteratur och lärde mig mycket på det internationella gymnasiet, där det också fanns en svensk sektion. Jag hade svenska kompisar. Vi hade tyskakurser där vi läste ganska politiska böcker och där vi verkligen diskuterade mycket i klassen. Det påverkade och inspirerade mig mycket."
... populisters metod nu och då:
– Redan 1895 publicerades boken ”Massans psykologi” av Gustave Lebon, om hur man manipulerar massorna. Mussolini älskade den boken, Goebbels också. Det som är så likt i dag är en metod som består i att man först sprider rädsla, genom att måla upp katastrofscenarier: ”Europa kommer att bli översvämmat”. Sedan presenterar man sig som räddarna: de gör anspråk på att ensamma kunna representera folket. Man vet att när ett parti säger så betyder det ofta att de kommer att ta makten från folket, eftersom de ”är” folket.
– Sedan attackerar man demokratiska institutioner och till slut sprider man förvirring, genom att sudda ut gränsen mellan sant och falskt. Problemet är inte att folk tror på lögnerna – utan att de till slut inte tror på något alls. De tror inte längre på experter, medier, resonemang eller vetenskap. De tror inte på institutionerna. Så de är inte längre kapabla att resonera eller agera. Och då kan de manipuleras, vilket är populisternas mål. De manipulerar demokratin för att komma till makten.
– Den sista etappen är den omvända moralen. Det Tredje Riket var mästare på att legitimera brott. Min farfar ville inte se sitt ansvar eftersom det han gjorde var lagligt då han gjorde det.
... Europas populistpartier:
– Se på populistpartierna i Europa, de har alla ”demokrat” eller ”frihet” i sitt namn. Det är ironiskt, för det är vad man är ett störst hot mot: demokratin och friheten. I Sverige beundrar SD ungerske Viktor Órban, det är en förolämpning mot demokratin att kalla sig demokrat då. Órban förstör de demokratiska institutionerna.
– Även i Tredje Riket förvrängde man orden, vilket invaggar folk i trygghet och gör dem mindre uppmärksamma. Genom att förändra orden lyckas man driva igenom sådant som nyss var oacceptabelt. Det händer i dag.