Filmrecension: Vackert om vargar och vänskap

En vargflock, kanske den sista på Irland, sätter skräck i trakten. Den engelska flickan Robyns pappa är jägare som motvilligt tar sig an uppdraget att utrota djuren. Samtidigt trotsar Robyn pappans order om att hålla sig hemma. Hon hänger mycket hellre i de djupa skogarna. Där råkar hon träffa flickan Mebh, som har blivit uppfostrad av vargar och som drar in henne i en andevärld – där man kan vara flicka på dagen och en varg om nätterna.

"Wolfwalkers" är den fjärde långfilmen från den irländska animationsstudion Cartoon Saloon, som också ligger bakom Oscarsnominerade "Havets sång" och "The breadwinner". Och den som gillade de tidigare filmerna lär inte bli besviken. Återigen finns här en alldeles speciell ton och originalitet, någonstans mellan Studio Ghiblis sinne för poesi och fantasi och Disneys förmåga till action, dramatik och stora känslor.

Det här en fin och djupt allmängiltig historia om vänskap, hjältemod och våndan i att slitas mellan två världar och dem man älskar. "Wolfwalkers" är också rent magiskt vackert animerad. Varje handmålad ruta andas passion och omsorg. Varje träd och tuva i skogen har något trolskt och besjälat över sig. Här finns massor av detaljer för skarpa vargsinnen att utforska och kontrasten till stadens ordnade rader av hustak är slående.

Samtidigt är det här en kul inblick i irländsk folktro och öns gamla varulvssagor. Filmen bjuder också på en historielektion. Filmen utspelas vid 1600-talets mitt, under Oliver Cromwell och engelsmännens brutala erövring av Irland. Det är Cromwell, som fortfarande är en avskydd figur på ön, som vill utrota vargarna och skövla de vilda skogsmarkerna med sentensen "det som inte kan tämjas måste förstöras".

Att göra Oliver Cromwell till filmens skurk är ett roligt grepp, även om man som utomstående himlar lite med ögonen åt irländares oförmåga att släppa 400 år gamla oförrätter. Men vill man dra paralleller till nutida miljökämpar känns historien mer aktuell än någonsin.

Björn Berglund/TT