Filmrecension: På västfronten i ny tysk tolkning

I början är alla så ivriga. Den nordtyske studenten Paul Bäumer förfalskar sina föräldrars namnteckning för att kunna ta värvning med sina vänner och beger sig sedan med stolta steg till fronten. Den entusiasmen förbyts snabbt i fullständig vanmakt.

Regissören Edward Berger sparar inte på krutet i sin påkostade skildring av första världskrigets fasor. Det här är inget för den känsliga. Unga män slaktas i skyttegravarna, körs över av stridsvagnar, spetsas på bajonetter eller sprängs i bitar av artilleri. Gång på gång i ett ständigt lerigt Flandern där krutröken och gasen ligger tät över slagfältet. Det är vidrigt. Vid ett tillfälle stänker till och med blodet på kameralinsen.

"På västfronten intet nytt" är en storslagen film. Felix Kammerer i huvudrollen träffar helt rätt i sin gestaltning av hopplöshet och desperation i Bäumers kamp för att överleva. Den blyge studenten blir allt mer avtrubbad för varje dag som går, medan kamraterna dör omkring honom. Till ingen som helst nytta. Fronten rör sig några hundra meter på fyra år.

Den kanske allra hemskaste sekvensen i filmens början skildrar hur de döda soldaternas uniformer effektivt tas om hand, lagas, tvättas och delas ut till den nya kanonmaten. Namnet på den som dog i hans uniform sprättas bort precis innan Paul Bäumer får den.

Men det finns något nytt på västfronten. Filmen är det tyska Oscarsbidraget och en storsatsning från Netflix på tyskspråkig "content". Kanske är det därför historien olyckligt nog avviker från Erich Maria Remarques originalberättelse.

Stjärnan Daniel Brühl, som även producerar filmen, spelar en nyskapad rollfigur som det verkliga tyske sändebudet Matthias Erzberger. När hoppet är ute för tyskarna skickas han till fronten för att förhandla fram fred med fransmännen, vilka skildras som hämndlystna och orättvisa. Erzberger bönar och ber förgäves om förståelse. Förstår inte fransmännen att Hitler väntar runt hörnet med sin dolkstötsteori, typ?

Den sidohistorien ger förstås Berger möjligheten att visa upp att det minsann fanns "goda" tyskar, men det blir lite ovärdigt att häkta på det på en bok som brändes av nazisterna.