Han blev den förste nordiske författaren att ägnas ett eget avsnitt av det inflytelserika franska litterära tv-programmet "Apostrophes". Och för franska studenter blev hans "Dressinen" en kultbok. Redan från debuten 1972 stod det klart att Carl-Henning Wijkmark var en stor författare, menar Håkan Bravinger, litterär chef på Norstedts.
– Han var en väldigt allvarlig man med stor humor, men man fick lära känna honom innan humorn kom fram. Det är precis som med hans böcker. Det är alltid en allvarlig ton i dem men det finns väldigt mycket medmänsklighet där också.
I debutboken "Jägarna på Karinhall" skildrade han våld och sexualitet under nazismen. En bra ingång till författarskapet är annars "Dressinen", menar Håkan Bravinger, en allegori över den västerländska framstegstanken.
– Det är en sådan bok man sällan har sett i svensk litteratur. Han var en stor europeisk författare men han var svensk i själ och hjärta, säger han.
Respekterad
I långa perioder bodde Wijkmark i Frankrike och Tyskland, där hans författargärning hyllades. Men även på hemmaplan fick hans böcker fin kritik och 2007 tilldelades han Augustpriset för romanen "Stundande natten". Den utspelar sig på ett sjukhus och handlar om livets sista timmar. Det är en bok som författaren och litteraturkritikern Eva Ström särskilt minns.
– Det var 15 år sedan jag läste den men känslan av boken sitter kvar. Så är det inte alltid, säger hon och fortsätter:
– Det är ett fint och respektingivande författarskap. Och det är intressant att han som var så gammal hade en fin produktivitet även i hög ålder. Han fortsatte hela tiden att ge ut böcker av god kvalitet, hans skaparkraft var obruten. Han var en mycket respekterad författare, inte minst i författarkretsar.
Carl-Henning Wijkmark skrev om de stora frågorna och livets ändlighet, poängterar Eva Ström. Han återvände gång på gång till det faktum att vi alla ska dö. Han var också intresserad av det mänskliga psyket och det återkommande temat att söka sitt ursprung, säger Håkan Bravinger.
Fantastiska ambitioner
Wijkmark har även varit verksam som litteraturkritiker och översättare, bland annat av Nietzsche och Walter Benjamin. Författaren och översättaren Kristoffer Leandoer beundrade honom i båda dessa roller, och beskriver Wijkmarks bortgång med orden "en epok är slut".
– Han öppnade världen och gjorde Sverige och den svenska litteraturen större genom att vara nyfiken hela tiden. Han förde in den i ett internationellt sammanhang, säger han och fortsätter:
– Och så var han en gentleman och en elegant. Både som författare och person var han en människa med enorm integritet.
Han var också "fruktansvärt inläst" på andra författare, framhåller Håkan Bravinger.
– De ambitionerna tycker jag var ganska fantastiska. Han var intresserad av det stora, det civilisatoriska, samtidigt som det ofta handlade om en person som söker sitt förflutna. På ett sätt fångar han allt det i sin sista roman.
Wijkmarks sista roman "Vi ses igen i nästa dröm" kom 2013.
Sofia Sundström/TT
Elin Swedenmark/TT
Kristoffer Viita/TT
Fakta: Carl-Henning Wijkmark
Carl-Henning Wijkmark föddes 1934 i Stockholm. Han debuterade skönlitterärt med "Jägarna på Karinhall" 1972.
Med senare romaner, som "Dressinen" (1983) och "Sista dagar" (1986), befäste han sin position som en särpräglad och egensinnig författare.
År 1994 gav han ut "Dacapo" och 2002 "Den svarta väggen". Han har också gett ut samlingsvolymerna "Litteratur och människovärde: Essayer 1977–87" (1988) och "Samtiden bakom oss" (2005), en samling essäer och kommentarer från 1992–2004.
2007 tilldelades Wijkmark Augustpriset för “Stundande natten”. Han senaste roman är “Vi ses igen i nästa dröm” från 2013.
Wijkmark var även verksam som litteraturkritiker och översättare. Han har bland annat gjort översättningar av Nietzsche och Walter Benjamin.
Han dog den 4 september 2020.