Hon är skådespelare och för en tidigare generation "Bolibompa"-tittare älskad för sitt pysselprogram "Philofix". Men Philomène Grandin har också, precis som sin pappa, alltid varit en skrivande person och när hon för några år sedan bestämde sig för att gå en skrivarkurs var det just texter om hennes pappa som kom. Inledningsvis eftersom det var vad hon var uppfylld av där och då.
– När jag läste upp det för andra blev folk berörda, det var bara en väldigt stark tro på texten, det här kommer att bli bra.
"Sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker". Så beskrev Bob Dylan hennes pappa Izzy Young i sin självbiografi. När Philomène Grandin tar med honom på Dylans Stockholmskonsert 2018 undrar den förvirrade fadern vem det är som står på scenen? Han är överväldigad. Dagen efter kan han trots sjukdomen återge den fantastiska konserten i detalj.
Gott och ont
Just faderns förflutna tillsammans med Dylan i 1960-talets New York gjorde honom omskriven och eftersökt på gott och ont. Philomène Grandin inleder boken med tillkännagivandet av Dylans Nobelpris som fick journalister att kasta sig till den då 88-årige experten på amerikansk folkmusik. Till hans lilla affärs- och konsertlokal vid Mariatorget i Stockholm ringde även en kvinna från Svenska Akademien i jakt på Dylans telefonnummer.
Fadern satt där han älskade att sitta. När han till slut inte längre kunde göra det skulle han också dö.
– Många tyckte väldigt mycket om honom. Det var lite Buddha över pappa, just glädjen för det enkla och för att ha tid att bara sitta still, säger Philomène Grandin. Men ibland skällde han ut sina besökare.
– Det var ofta utskällning och sedan stora kramen, det var kanske baserat på en besvikelse över att alla bara ville tala om Dylan och ingen ville prata om vad han hade gjort annars, om allt han gjort för svensk folkmusik till exempel. Han satt fast i det tankemönstret, det var en kassett som pågick.
För Philomène Grandin blev skrivandet ett sätt att bära de sista åren med en alltmer glömsk pappa som hon gav mer tid och kraft än vad många ens skulle drömma om – genom att formulera deras liv höll hon det kvar. Scenerna kom spontant. Här fanns också en oemotståndlig dramatisk båge från hennes barndom under ekonomiskt skrala omständigheter (inklusive småkryp i vardagsrumsmattan) till den guldglänsande Nobelfesten.
Ett uppskattat barndomsnöje var att stoppa mynt i parkeringsautomaten – det rasslade till, och ut kom en lapp. En gång fiskade hon upp mynt ur en fontän i Berzelii park för att de skulle kunna köpa fiskbullar. Även det ett äventyr, och fattig är inget ord som hon skulle använda.
– Jag gillar inte ordet fattig. Det känns så förmätet att jämföra sig med dem som verkligen har det svårt, det var ju också för att pappa alltid skulle ha en affärslokal, och de var ju alltid väldigt dyra, han hade alltid stora utgifter som kanske var oförsvarliga på ett sätt, samtidigt var det ju det som var hans liv.
Kul att vara med
Rikedomen fanns i stället i hans förhållningssätt till tillvaron. När de gick till parken var det inte för att gunga några minuter utan för att vara där i timmar. Han läste och skrev, hon lekte.
– Han var kul att vara med, om man tog sig tid så hände det alltid något roligt kring honom, men då måste man förstå glädjen i de små tingen. Att sitta här på kafé med honom skulle vara askul. Han skulle peka på allt, det skulle komma någon som kände igen honom, och babbel babbel, det var väldigt mycket levande energi kring honom.
Redan tidigt hade hon dock ett vuxenöga på sin pappa. När hon, efter att han i 30 år duckat för svenska staten, ska hjälpa honom i samtalen med Skattemyndigheten för att han ska få ut en pension tar hon först hjälp av en terapeut. Boken blundar heller inte för den krävande omvårdnaden av en åldrande förälder som ibland inte klarar sin hygien. Till Nobelfesten har hon med sig plastförkläde i händelse av akut toalettbesök.
– Det har varit ett vågspel att skriva om detta. När blir det respektlöst och när blir det en gestaltning av vård av anhörig? Det är bara fingertoppskänsla och hjärtat som avgör.
Även om hon under sin pappas sista år i livet tackade nej till jobb och åsidosatte både sig själv och sin familj fick hon något annat.
– Jag är så glad för den här tiden, det blev ett rent farväl. Det hade ett pris men jag visste att det här inte skulle gå att ta igen.
Erika Josefsson/TT
Fakta: Philomène Grandin
Född: 1974
Sysselsättning: Skådespelare, programledare, författare. Har tidigare skrivit en pjäs och manus till tv.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo med artisten Lars Demian, två barn.
Debutbok: "Glöm allt men inte mig" ges ut i slutet av januari.
Nästa bok: "Nu skriver jag en roman, jag är i startgroparna med den. Jag är glad över att jag inte skriver självbiografiskt igen."
Litterära förebilder: "Just för den här boken: Linn Ullmanns bok 'De oroliga', Malin Lagerlöfs 'Dagbok från ditt försvinnande', Karin Thunbergs 'En dag ska jag berätta om mamma'. De hade jag lite som guider, och faktiskt också Knausgårds 'Min kamp'."