Tv-recension: Om sex och vänskap i egen tonart

Det har väl inte undgått någon att vi befinner oss i en guldålder för tv-drama. När strömningstjänsterna vänder på alla sorters stenar i jakten på nytt innehåll, och den hemmasittande publiken ständigt söker efter nya berättelser att skingra pandemitristessen med – då uppstår oanade möjligheter för nya röster att höras.

Egentligen är det kanske fel att kalla Amy Deasismont för en ”ny röst” – hon har trots allt sjungit offentligt sedan hon gick i mellanstadiet, under artistnamnet Amy Diamond.

På senare år har vi fått se en annan sida av henne än den glittrande glada barnartisten: först som anorexisjuk tonåring i Sanna Lenkens ”Min lilla syster” (2015) och sedan som självcentrerad flickvän i Lukas Moodyssons ”Gösta” (2019).

Men det känns ändå som en uppenbarelse när 29-åringen nu spränger ut ur puppan som en driven tv-serieskapare. Med dramakomediserien ”Thunder in my heart” berättar hon om sex och kärlek, barndomstrauma och vuxenblivande, i en helt egen tonart. Deasismont spelar Sigge, som precis har flyttat hemifrån. Hennes föräldrar (Helen Sjöholm och Gustaf Hammarsten) är nyskilda, och Sigge och hennes lillebror Benjamin far illa av hur hennes pappa – en fullblodsnarcissist – håller resten av familjen i ett känslomässigt järngrepp.

Sigges oförmåga att prata om familjeproblemen färgar hennes relation med vännerna Antonia och Sam (poddstjärnan Julia Lyskova Juhlin och ”Snabba cash”-aktuelle Alexander Abdallah), som brottas med sina egna bekymmer.

Genom serien får vi se dem kämpa för att långsamt kunna öppna sig för varandra. Trots att det finns mycket som gör ont i ”Thunder in my heart”, är det en berättelse som man vill vara i. Jag vill hänga med sammetsmjuka Sam som tar hand om sin sjuka pappa, och med kaxiga Antonia som är störtkär i Janice som aldrig kan bestämma sig.

I samma anda som Michaela Coels mästerliga HBO-serie ”I may destroy you” lyckas Amy Deasismont skapa en lätthet och värme i persongalleriet som gör att man orkar följa med på hela resan – ända till det ouppklarade, mänskliga slutet. Jag väntar redan på säsong två.

Karin Svensson/TT