Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kristofer Flensmarck | Blondieland

Kristofer Flensmarck inspireras av Knausgård och Norén, men inspirationen stannar på ytan. Malin Lindroth vänder och vrider på hans bok och hittar en styrka: skildringen av skådespelarna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Loggbok

Loggbok

Kristofer Flensmarck

Blondieland

Natur och kultur

Det var länge sedan jag brottades så mycket med en bok som med Kristofer Flensmarcks Blondieland. Redan på sidan 16 får jag en känsla av att jag har missat något väsentligt och blir tvungen att börja om. Sedan fortsätter jag så; läser hundra sidor, tvekar, undrar, bläddrar tillbaka, bläddrar fram igen. Efter 564 sidor är jag fortfarande inte säker på vad jag har läst.

Boken kan kallas dagbok, reportage eller genrehybrid, men helst vill jag nog kalla Blondieland för en loggbok. Poeten Kristofer Flensmarck, som tidigare ägnat sig åt att återvinna bitar av verkligheten i sin poesi – bland annat i samlingen Almanacka där han på ett lysande vis använder fragment ur farmoderns kalender – har under två år följt regissören Jesper Ganslandt i arbetet med filmen Blondie. I bakgrunden finns en personlig kris, en skilsmässa och en önskan om att söka nya vägar i skrivandet, men mest handlar boken om skapandet av filmen.

Efter några få inledande sidor om ångestnätter och ensamliv tar historien ett jättekliv direkt in i filmproduktionen där Flensmarck sätter pennan mot pappret och påbörjar en mastodontisk dokumentation av samtal, ansikten, kläder, möten och tekniska detaljer.

Att vara produktionspoet låter onekligen som ett intressant uppdrag. Så länge produktionspoeten nu inte förvandlas till modern hovpoet i tjänst hos vår tids upphöjda (kändisar!) borde rollen vara möjlig att utveckla åt många håll. Vad som för mig gör Flensmarcks bok problematisk är att jag inte får ihop det som är hans uttalade ambition med min läsupplevelse. Boken säger sig vilja vara ”självutlämnande”, ”en blandning mellan Knausgårds mastodontprojekt och Noréns dagböcker” men jag ser inte att detta görs.

Framförallt har jag svårt att se på vilket vis Blondieland är självutlämnande – eller utlämnande överhuvudtaget. Är det inte tvärtom så att författaren genom att skildra ett främmande sammanhang, som han betraktar mer än han deltar i, tvärtom skapar det perfekta gömstället för berättarjaget?

Om Flensmarck had e gått på djupet med sin utanförstående roll i filmteamet eller på något sätt förhållit sig till sina observationer hade det blivit en helt annan bok. Nu får vi istället en situation där berättarjaget snabbt visar sig, därefter sitter gömd bakom en tjock ridå av information som mest handlar om kameravinklar, vad folk har på sig och äter till lunch.

Inspirationen från Knausgård och Norén går inte att missta sig på, men likheterna stannar på ytan. Må så vara att Flensmarck skriver en tjock bok fylld med detaljstudier. Den stora, och avgörande skillnaden mellan honom och inspirationskällorna är att Flens-marck är ett nästintill osynligt subjekt. Varför följer han just den här filmen – varför film överhuvudtaget? När den sortens frågor inte ens berörs väcks en osäkerhet som för mig blir mer frustrerande än intresseskapande. Bitvis har jag känslan av att jag läser ett råmaterial, som rymmer mer av författarens sökande efter en arbetsmetod än en berättelse, riktad till en läsare. Samtidigt har boken en klar styrka: skildringen av skådespelarna.

Några under-huden-porträtt är det inte tal om här. Däremot finns ett värde i att Flens-marck skildrar kändisar på ett sätt som går på tvärs med mediedramaturgin, inte i kraft av sina framgångar utan i färd med att trampa runt i vardagens små cirklar. Flera av statisterna, som fladdrar förbi i utkanten av historien fångar också mitt intresse. Den där killen som stammar fram sin önskan om att medverka i fler filmer hade jag gärna läst ett par hundra sidor om, men Flensmarck är nu inte den som låter blicken dröja i periferin. Mestadels håller han blicken riktad rakt fram, mot inspelningens absoluta centrum. När andra röster skjuts in tillhör de Jesper Ganslandt, som pratar i diktafon eller huvudrollsinnehavare Carolina Gynning som skriver på sin blogg.

Jag har inte sett Blondie, men förstår av recensionerna att mottagandet av filmen blev svalt. Flensmarcks bok kommer inte med någon förklaring till var filmen kan tänkas brista. Däremot kan bokens brister i sig väcka intressanta frågor om vad skapande är. När Flensmarck i boken får frågan vem han skriver för svarar han: ”För alla människor som är intresserade av liv och kärlek.” Hur kan jag då känna mig så oberörd av det jag läst?

Kanske för att jag hör till dem som tror att skapandet i grunden handlar om att göra urval i strömmen av intryck som översköljer oss – och förhålla sig till urvalet. Först då kan livet och kärleken bli riktigt synliga.

från insidan. Kristofer Flensmarks styrka är skildringen av skådespelarna i filmen Blondie, här Carolina Gynning och Helena af Sandeberg. Men Malin Lindroth har svårt att se på vilket sätt Blondieland skulle vara självutlämnande eller beröra.