Georg Riedel finns i oss alla. Hans melodier är till synes enkla, ja närmast simpla, men där finns ingenting slentrianmässigt eller schematiskt. Tonernas sammansättningar bygger på det som rör sig, på hur människor och djur förflyttar sig och talar med varandra. De visar att leken är en livsnödvändighet.
Att lyssna in den enskilda melodins egenart och särprägel, hur den vandrar och behöver luft omkring sig för att kunna andas och leva, i detta var Georg Riedel en mästare. Det går att höra redan i ”Sakta vi gå genom stan” från hösten 1961, där Monica Zetterlund sjunger till Georg Riedels orkester och med Jan Johansson på piano. Det är Riedels lugna kontrabasspel som vandrar så eftertänksamt och förälskat genom de olika stadsdelarna och får storstadens siluetter att framträda. Få ljud, återhållsamt spel, men en överväldigande öppen känsla.
Mycket föddes under det ytterst speciella samarbetet med Jan Johansson, en sorts samtalskonst kring vad enskilda melodiska fraser egentligen kan säga, när det vidöppna lyssnandet får visa vägen. Det är därför folklåtarna på ”Jazz på svenska” talar så starkt. De har liksom tvättats rena från all hurtighet och påtvingad sentimentalitet. De talar fritt och obändigt. Detta blev också ingången till Georg Riedels oskattbara geniala musik för barn, präglad av en självklar musikalitet och nyfikenhet på livet.
Det är komplexiteten i det mänskliga som är grunden, förståelsen för hur det enkla och det svåra hör ihop och är varandras förutsättningar.
Det började med att Jan Johansson hade hört en inspelning med Ghanas poliskårs militärorkester. Så där ska Pippi Långstrump låta, tänkte han, men blev bara klar med signaturmelodin innan han avled i en trafikolycka 1968. Så Georg Riedel fick ta över stafettpinnen och det han har skapat till texter av bland andra Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Lennart Hellsing och Gunilla Bergström utgör ett slags nationellt kitt som binder samman människor, samtidigt som det är motsatsen till all form av unken nationalism.
Det afrikanska och det svenska samtalar, jazzen och konstmusiken, och ut kommer dessa melodiska uppfinningar som är så karaktärsstarka och sällsamt levande. I bakgrunden finns det judiska arvet från uppväxten i Tjeckoslovakien. Jiddischkulturens blandningar av olika språk- och livsformer, melankoli och humor, går att höra i nästan allt han komponerade.
Tänk bara på melodin till ”Alfons Åberg”. Hur kan något som är så avigt och oregelbundet bli så totalt kommunikativt och helt igenom införlivat med berättelsen om den litet tafatte pappan och hans påhittige son? Det räcker med någon sekund så är stämningen och närvaron där och man får den inte ur huvudet.
På samma sätt är det med ”Idas sommarvisa” och en lång rad andra kompositioner som har en lika självklar plats i det kollektiva minnesarkivet som Alice Tegnérs barnvisor. Det är komplexiteten i det mänskliga som är grunden, förståelsen för hur det enkla och det svåra hör ihop och är varandras förutsättningar. Det som sägs, det sägs med en uppriktighet och en fascinerande uppmärksamhet på den enskilda rytmen. På det som ändrar sig från ögonblick till ögonblick, från människa till människa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Körberg: "Lyssna på Riedel och lär"
LÄS MER:Här är några av Riedels mest kända verk
LÄS MER:Musikern Georg Riedel är död
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
