Hitler är idag historiens främsta fixstjärna. Så mycket som är motbjudande och hemskt ska jämföras med honom och hans rike. Kommunismen är bara en annan sorts nazism. Saddam Hussein hotade världen på samma sätt som Nazityskland.
Och nu kommer Beijing-OS 2008 bara att bli en repris på Berlin-OS 1936.
Men alla dessa jämförelser är vilseledande. Det finns och har funnits många olika slags onda riken på jorden. Att likställa dem är bara att skymma blicken för det särskilda.
Hitlers regim var extremt teatralisk, som Arne Ruth och Ingemar Karlsson visade i sin bok Samhället som teater: Estetik och politik i Tredje riket från 1983. Olympiaden i Berlin var på samma gång Wagneropera och gemytligt borgerligt lustspel. Retoriken var om möjligt mer pompös och mer förljugen än vanligt. Man talade om fred och rustade för krig, man talade om förbrödring och föraktade alla främlingar. Man visade upp en entusiastisk befolkning och gömde undan dem som uttalat en annan mening i fängelser och läger.
Kommunistkina är inte mycket till teater. Det kommer säkert att organiseras en perfekt invigning den 8 augusti, mer överdimensionerad än vid någon tidigare olympiad. Men Hu Jintao, partiledaren och presidenten, kommer inte att excellera i någon vältalighet. Han har ingen Joseph Goebbels, som kan förtrolla journalisterna, vid sin sida. Partiledningen består av järnrumpor som suttit sig igenom oändliga sammanträden, bekänt sig till många olika slags ideal och framgångsrikt ålat sig igenom otaliga intriger och komplotter.
Det är inte genom retorik som den kinesiska ledningen vill vinna världens beundran. Det är genom de bländande skyskraporna och varuöverflödet i metropolerna. De många besökarna liksom de oräkneliga tv-tittarna ska få intryck av ordning och stabilitet, växande välstånd och en ekonomisk styrka som alla andra länder har glädje av.
Bländade av den exempellösa ekonomiska utvecklingen ska åskådarna utifrån glömma inte bara bristen på mänskliga rättigheter. Villkoren för gästarbetarna från landsbygden, som utnyttjas hänsynslöst i städer som Beijing och Shanghai, ska göras osynliga. De hundratals miljoner fattiga ute i riket måste komma i skymundan för den välbärgade medelklassen i storstäderna. De förtryckta minoriteterna kan på sin höjd figurera som pittoreska inslag med granna dräkter och intressanta upptåg. Tibet får inte nämnas annat än som en framgångsrik autonom del av Kina.
Det finns mycket som talar för en bojkott av OS i Kina. Borde Sverige alltså inleda en sådan?
Nej.
Skälet är inte bara eller främst att det är för sent. Avgörandet skedde redan när Beijing gjordes till OS-stad. Att den alls blev det säger något väsentligt om Kinas ställning i världen idag.
Det är till exempel inte överraskande att Kina fick många röster från Afrika. Kineserna gör sig nu oumbärliga över så gott som över hela den väldiga kontinenten. De uppträder utan engelsmännens och fransmännens bedagade kolonialherrefasoner och utan amerikanernas skrävlande överlägsenhet. När jag var i Egypten i fjor hörde jag mycket gott om kineserna där. De smälte in så väl trots sitt exotiska yttre, hette det. De hade till och med lärt sig en utmärkt arabiska.
Kina accepterar alla slags regimer. Med samma svala leende som man hälsar en lufsig Fredrik Reinfeldt i sportkläder välkommen bemöter man de vidriga generalerna i Burma och den lika motbjudande regimen i Sudan. Man är beroende av hela världen för sitt ekonomiska under; men hela världen gör sig också beroende av Kina.
Se bara på USA. Kina har köpt amerikanska statspapper till astronomiska belopp. Ekonomerna brukar säga att Kina bekostar det amerikanska folkets överkonsumtion. Jag begriper inte varför de inte hellre säger: Kina bekostar USA:s krig i Irak. Det är det kriget som står för de mest drastiska åderlåtningen av ekonomin.
Det är inte konstigt att Bush och hans administration talar med mycket små bokstäver om bristen på mänskliga rättigheter i Kina.
Sverige behöver inte Kinas hjälp för att föra krig, men politiker och näringsliv knyter allt intimare kontakter med kineserna i övertygelsen att den kinesiska marknaden blir avgörande i framtiden. Göteborg har hållit sig framme. Relationerna till Shanghai är väl upparbetade, och när Götheborg II kom till Guangzhou i förfjor var stadens hela maktelit där, med de båda Johansson i spetsen. Med egna ögon kunde jag se inte bara de mäktiga utan också både kung och drottning och den nygamla båten. Jag var nämligen inbjuden till vetenskaplig konferens som påpassligt lagts kloss i kloss med upptågen kring fartygets ankomst. Konferensen var lärorik och tolkningen mellan engelska och kinesiska helt superb. Jag hade inte en tanke på att bojkotta arrangemanget. Så var det också en konferens som inte många fler än deltagarna la märke till (dåvarande statsrådet Ringholm sov sig artigt igenom en halv session, men pampar från värdlandet syntes inte till).
Nu rycker Kina än närmare. Ju tydligare det blivit att Ford är en dålig ägare till Volvo Personvagnar, desto mer börjar göteborgarna drömma om en ny, kraftfullare, mer framtidsinriktad ägare. Kina står högt på önskelistan.
Detta är, menar jag, den tunga och avgörande bakgrund mot vilken det kommande OS bör ses.
Vi måste fundera över varför en olympiad skulle vara en så mycket lämpligare arena för protester mot ett omänskligt styresskick än affärsförbindelser i mångmiljardklassen. Skälet är förstås enkelt. Stora affärer kan göras i tysthet, OS är ett massmediespektakel som inget annat. Vi noterar förstrött: Aha, kineser har köpt upp IBM:s division för persondatorer. Men miljarder människor ser invigningen från OS, inmarscherna, spektaklen. Ingen kommer att förbli ovetande om att detta sker i Kina.
Det kan se ut som ett skäl för bojkott. Men jag tror tvärtom.
OS i Beijing har redan gett världen bättre inblick i Kina och dess problem än någonsin tidigare. Det har skrivits otaliga artiklar och många böcker. Bara i Sverige har det på relativt kort tid kommit ut tre böcker om dagens Kina skrivna av svenskar: av journalisten Ola Wong, av journalistparet Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist och av förre Kinaambassadören Börje Ljunggren. Våra möjligheter att få veta mer om det väldiga, svåröverblickade landet har blivit drastiskt förbättrade.
Vi får inte bara veta det som nyhetsbyråerna matat oss med sedan åratal: det ekonomiska undret, förtrycket i Tibet och de ohyggliga arbetsförhållandena i industrier och gruvor. Vi får en konkret föreställning om vad symbiosen mellan kommunism och kapitalism innebär.
Det är i mycket en personalunion, ja delvis en familjeaffär. De senare årens kommunistiska ledargarnityr har barn som blivit storkapitalister och miljardärer. Man talar om "prinspartiet". Med svenska mått är det en löjligt beskedlig beteckning. Svenska prinsar och prinsessor vid Stureplan är som huskatter i jämförelse med Beijings och Shanghais tigrar. I Kina finns det fler miljardärer än i något annat land näst USA. I USA kan miljardärerna lita på stöd från det republikanska partiet. I Kina har de en långt tryggare maktposition.
Kommunism och kapitalism har visat sig vara en vinnande kombination. Båda trivs med slutna styrelserum där de stora besluten fattas. Vilken effektivitet om man varken besväras av tjatiga fackföreningar eller klagande medborgare!
Resultatet har i en mening varit strålande: hundratals miljoner kineser har fått det bättre. Men priset är inte bara de fattiga och inte bara förtrycket av minoriteter. Det är korruption och vanstyre. Vi föreställer oss lätt att partiet har hela landet i ett fast grepp. Så är det inte. Lokala pampar går sin egen väg. De skaffar sig extra förmåner. Bara fria, friska opinionsvindar kan rubba deras makt.
Under olympiaåret 2008 har vi redan sett tecken på att det börjar blåsa upp både här och där i det stora landet. Ofta är det tragiska anledningar: som jordbävningen i Sichuan. Fuskbyggda skolor rasade. Opinioner väcktes och har inte tystnat. Nu rapporteras i folkligt missnöje på andra håll. Centralmakten visar ängslan. Människor ställer krav. Det kan vara början till något.
OS kan innebära att ytterligare syre kommer in det syrefattiga systemet.
