Om träden är minst fem meter höga och inte står längre ifrån varandra än trettio meter så befinner du dig i en skog. Förutsatt att området är så stort att träden betingar ett eget klimat som avskiljer sig från omgivningen, enligt Nationalencyklopedin.
Men vad är en skog mer än alla träden? En skog är ju så oändligt mycket mer. Kerstin Ekman har bestämt sig för att formulera sin bild av skogen. I sin omfångsrika och påkostat illustrerade essäbok Herrarna i skogen bestämmer hon sig för att göra en stor och lång skogsvandring. Till sällskap tar hon herrar och damer som alla har haft ett starkt - ibland ödesdigert - förhållande till skogen. Det rör sig om människor som har kämpat för att kartlägga skogen, bevara skogen, beskriva skogen eller sådana som mött sina öden i skogen, i sagor och myter.
Boken börjar med medeltidsballaden om Herr Olofs fatala ritt rakt in i älvornas dans. Det kostar honom livet när han vägrar att dansa med älvakungens dotter. Dödsmärkt rider han hemåt och låter bädda ned sig för att dö. När hans mor oroligt frågar vad det är som har hänt, svarar han bara kryptiskt: "Jag stötte migh moth en Eekegreen".
Andra herrar i skogen är den passionerade 1800-talsbotanikern Elias Fries, som noggrant och lika maniskt som kärleksfullt kartlade den underjordiska världen av svampar i sitt stora, banbrytande verk Systema mycologicum. Eller den stackars krigsskadade, utfattige jägmästaren Magnus Hendric Brummer. År 1789 skrev han Försök til ett Swenskt Skogs- och Jagt-Lexikon, där han i alfabetisk ordning räknar upp termer för jakt, trädslag och andra skogsföreteelser. Med sitt värkande ljumskbråck som minne från kriget om Pommern red han runt i de halländska skogarna och försökte hindra avverkning, svedjebränning eller andra misshushållningar med skogen som han ansåg att bönderna ägnade sig åt.
Ja, Herrarna i skogen rör sig från urgamla spår, längs halvt igenvuxna stigar ända fram till den hisnande randen där skogen upphör och det förfärliga kalhygget breder ut sig. Boken är vidsträckt och skiftande som storskogen själv, och den som vill göra Ekman sällskap får finna sig i att vägen slingrar, vänder och snor, den leder ibland ut till ingenting och är ofta snårig. Men den erbjuder mycket att se, rika stunder och underbara möten. Framförallt är den fantastiskt fint skriven, med en detaljrikedom som lyfter upp hela växandets prakt och märkvärdighet så att det känns som om man sitter mitt i en grönskande, knakande och prasslande glänta.
För att förstå skogens rika universum måste man ha vett att se, menar Ekman. Och Ekman gör sitt bästa för att öppna läsarens ögon för detaljerna ibland träden. Jag kommer nog aldrig att vandra i en skog på samma vis efter denna läsning. Skogsvärlden lever i en egen ordning - jag har alltid vetat det, men aldrig läst det med samma glödande intensitet.
Någonstans beskriver Kerstin Ekman sin barndoms 40-tal då hela familjen gav sig ut i skogen för att plocka bär och svamp. Det är en skildring som genast får mig att minnas min egen barndoms 70-tal och min familjs organiserade bärplockning i Smålands täta blåbärsskogar. Min mamma hade vuxit upp i ett helt annat landskap i Portugal där höga piñeiros och blågröna, aromatiskt doftande eukalyptusträd bildade luftiga skogsrum mellan olivlundarna. Här i den täta trollskogen vid Hyltebruk i Småland kastade hon hela tiden ängsliga blickar över axeln efter björnar, vargar eller vad det nu var hon tänkte strövade runt i de mörka snåren. Jag kände hennes oro och mörkerrädsla lika konkret som ljudet av bären när de drittade ner i spannen, ett ljud som dämpades allteftersom spannen fylldes. Själv tyckte jag att det var underbart att gå i det egendomliga, indirekta ljuset mellan stammarna, över den mossbelupna marken trots att även jag hela tiden anade ögonen från allt det levande som betraktade oss därinifrån mörkret.
Ekman skriver: "Kanske var det när vi plockade bär och svamp som skogen sänkte sig ner i mig och blev kvar".
Ja, kanske var det då.
Efter läsningen undrar jag om inte Ekman i själva verket har börjat skriva en förteckning över en kultur som riskerar att försvinna om skogen inte längre finns. Vad kommer att hända med våra folksagor om vi förlorar trollskogarna där Rödluvan, Snövit, Hans och Greta, Herr Olof och alla de andra villat bort sig?
Berättelserna smyger ju fortfarande fram på björnstigar och längs rådjursspår. Finns det ens någon historia om skogen om det inte längre finns en skog i den verkliga världen?
Jag vet inte. Ekman blir allt mer varnande inför vår tids korttänkta hantering av våra skogar. Vi har aldrig haft så produktiva skogar som i dag, de är nyttjade till max. Men det rör sig om snabbväxande monokulturer på bekostnad av den urgamla susande storskogen med mossar och blommande myrar mellan träden.
Mot slutet av sin vandring är det som om Kerstin Ekman själv har förvildats: hon drar ned hiskliga förbannelser över de förtroendevalda som förstör skogen, som inte har vett att se. I hennes egen trakt har populistiska politiker anlagt en motocrossbana rakt genom en månghundraårig, unik skog.
I bokens sista kapitel låter Ekman oss följa med på vandring tillsammans med den av herrarna som hon allra helst gör sällskap med i skogen. Det är Magnus Hendric Brummer, jägmästaren med sitt ljumskbråck. Tillsammans går de runt bland gran och tall, över kärrmark och myrar och ser, ser, ser. Precis innan stigen tar slut vänder de om. För allt i världen vill inte Ekman att Brummer ska behöva se det hemska kalhygget som de var på väg mot. Med nya maskiner skövlar människan i dag skogen på ett sätt som Brummer aldrig skulle kunna förlåta. Och kanske är det inte bara träden, utan i själva verket spelplatsen för våra sagor och uråldriga berättelser som just nu avverkas och försvinner.
