De första nordborna var mörka i skinnet och hade brunt hår. Det kan vi numera veta med säkerhet eftersom genforskningen de senaste åren blivit alltmer förfinad och fler och fler undersökningar av forntida människolämningar gjorts. I boken Min europeiska familj. De senaste 54000 åren använder vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs sin egen och sin släkts gener för att berätta om Europas historia. Hon lutar sig även tungt mot de kunskaper som arkeologin givit. Bojs har läst på, träffat forskare och besökt arkeologiska utgrävningar, kultplatser och grottmålningar.
De första människorna av vår art, homo sapiens, tog sig in i Europa via Mellanöstern. Där fick vi avkomma med neanderthalare, vilket fortfarande avspeglas i vår genuppsättning. Vi bär alla på runt två procent gener från våra nära primatsläktingar. Modern forskning visar sedan hur vi rörde oss över kontinenten, hur grupper delades, mötte nya grupper, spred sig, delades igen och möttes igen. Vi sökte efter nytt land att jaga i och senare att odla på, och träffades för att idka handel, umgås eller utöva riter. Gener kan också visa på släktskap som annars varit svår att gissa sig till. Exempelvis splittrades för några tusen år sedan en grupp människor någonstans i Europa och en gren vandrade söderut och tog sig över till norra Afrika, en annan tog sig öster-, och sedan norrut, och hamnade i norra Skandinavien. Det gör att några av samernas närmsta släktingar, genetisk sett, är berberna i Nordafrika.
Människor har kommit till Europa i tre stora omgångar. Först anlände jägarna som spred sig över Europa med start för över 50000 år sedan, därefter kom en våg av människor med ursprung i Syrien som förde med sig jordbruket för runt 10000 år sedan och för cirka 5000 år sedan kom ytterligare en våg, från stäpperna i öster, och tog med sig de indoeuropeiska språken. Dessa invandringar gick ofta relativt snabbt och grupperna levde ibland sida vid sida i samma områden under längre tid, blandade sig till sist med varandra, och smälte samman. De stora invandringsvågorna har varvats med små. Nya grupper av människor har alltså kontinuerligt anlänt till Europa och mötena mellan olika kulturer och kunskaper har lett till utveckling. Karin Bojs konstaterar: ”Ordet ’fusion’ återkommer hela tiden när jag intervjuar världens ledande arkeologer. De flesta avgörande steg i Europas utveckling verkar ha föregåtts av vandringar, möten och fusioner.”
Min europeiska familj är på 428 sidor och delar av texten är av ganska översiktlig karaktär. Det är svårt att undvika, när en hel kontinents historia ska berättas. Växlingarna mellan den övergripande utvecklingen och djupdykningar – som i hur vi människor domesticerades av katten och hunden (mycket tyder på att det var djuren som sökte sig till oss, i jakt på mat och trygghet), eller av hur vi utvecklades som konstnärer – ger både djup och bredd. Karin Bojs dramatiserar emellanåt händelser för att öka förståelsen för de forntida människor hon berättar om. Det är ett grepp som gör boken levande och forskningen mer lättillgänglig, och det är synd att hon inte använder sig av det oftare. Hon hade gott kunnat dra ner på redogörelserna för forskarkonflikter i stället.
För den som vill göra skillnad på människor går det alltid att finna bevekelsegrunder: hudfärg, hårfärg, näsform, språk, ursprung. Genuppsättning är ännu en sådan skillnadsgörare. När gentekniken nu förfinas och forskning sprids samtidigt som gentester blir billigare och enklare, får de som vill rangordna och hålla isär människor ännu större möjligheter att göra det. Det är något som de som sysslar med genforskning tvingas förhålla sig till. Flera av dem Karin Bojs talar med framhåller att deras forskning inte kan användas för att säga något om vilken sorts genuppsättning som är bäst. Det borde ju vara självklart, men är det alltså inte.
Karin Bojs uppehåller sig inte särskilt länge vid denna fråga, redovisar bara ganska kort problematiken, men det kastar ändå en skugga över den kunskap om vårt ursprung som hon berättar om. Så som världen nu är beskaffad är det viktigt att säga att detta inte är en bok för herrefolksfantaster. Det är heller inte någon debattbok, utan populärvetenskaplig läsning, byggd på tillgänglig forskning, för människor som är intresserade av vad våra gener kan berätta om vår historia. De visar bland annat att vi alla är relativt nära släkt med varandra och bundna vid varandra i gränsöverskridande konstellationer. Karin Bojs förmedlar denna kunskap, och mycket annan, på ett utmärkt sätt.
.
Ämnet
Karin Bojs är vetenskapsjournalist och författare, sedan ett par år tillbaka frilansare efter att i många år varit Dagens Nyheters vetenskapsredaktör. Hon är hedersdoktor vid Stockholms universitet och har skrivit tre böcker, varav Min Europeiska familj. De senaste 54000 åren är den senaste. I boken följer hon sin egen släkts gener för att berätta om Europas historia.
Skribenten
Eva-Lotta Hultén är kulturskribent och litteraturkritiker på GP Kultur. Recenserade senast Milan Kunderas roman Obetydlighetens högtid.
