Serie: Göteborg 400 år
I samband med Göteborgs 400-årsjubileum publicerar GP Kultur en serie artiklar om de platser, människor och händelser som format staden allra mest. Här är text nummer två i serien, skriven av Marie Hermanson, författare och skribent vars roman ”Den stora utställningen” från 2018 utspelar sig under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923.
Hur kunde Jubileumsutställningen glömmas bort? Vilka spår finns kvar?
När jag på 1970-talet besökte Göteborgs universitetsbibliotek syntes spår i grässluttningen utanför. Upphöjningar, ojämnheter. Som om det funnits något här tidigare. Eller minns jag fel, är det en efterhandskonstruktion?
Nu vet jag att jag befann mig i det område som utgjorde hjärtat av Jubileumsutställningen. När jag satt inne i universitetsbiblioteket skulle jag, ifall jag hade kunnat förflytta mig till 1923, ha befunnit mig mitt inne i Huvudrestaurangen med plats för 8 000 gäster och, likt Jack Nicholson i filmen ”The Shining”, kunnat glida omkring bland frackklädda kypare och damer i långa pärlhalsband.
När jag många år senare började intressera mig för utställningen och såg fotografier därifrån kände jag en lätt svindel.
Jag upplevde inte att jag såg något gammalt. Känslan var snarare science fiction-artad. De kolossala maskinhallarna. De sagoaktiga tornen. Minneshallen med sin kusliga skönhet, överdimensionerad och fönsterlös, som om den vore ämnad för gudar istället för människor, utställningens mystiska Kaba.
Hade detta verkligen funnits på riktigt?
”Man står som slagen av häpnad. Är detta verkligen vårt gamla Sverige?”
Jag kan inte minnas att någon i den äldre generationen någonsin talade om denna utställning. Men i min mormors dagbok kan jag läsa om vilket starkt intryck den gjorde på henne. Hon hade trott att tidningarna överdrivit, som de alltid gör. Men när hon står därinne, klädd i regnkappa och galoscher i det strilande regnet, är upplevelsen nästan overklig: ”Man står som slagen av häpnad. Är detta verkligen vårt gamla Sverige?”
Hon inser att man omöjligt kan få något begrepp om utställningen under ett enda besök. Under utställningstiden återvänder hon och morfar flera gånger och blir till slut så hemtama att de får agera guider åt tillresta vänner och släktingar.
I nästa generation verkar dock inte utställningen ha varit något man talat särskilt mycket om. Min mamma, född 1931, hade ganska diffusa begrepp om vad den var för något. Själv visste jag knappt något alls.
Hur kunde denna omvälvande händelse i göteborgarnas liv, denna högst konkreta stad av trä, stål och betong, försvinna så fullständigt, både fysiskt och mentalt?
Både till yta och besöksantal var utställningen större än den mer kända Stockholmsutställningen 1930.
Det som från början var tänkt som ett lokalt, tillbakablickande evenemang kom i stället att bli Sveriges största utställning genom tiderna, präglad av modernitet och ny teknik.
Från början var det inte meningen att den skulle bli så här stor. Utställningen för att fira Göteborgs 300-årsjubileum hade försenats två år på grund av den ekonomiska kris som följde på första världskriget. Under tiden tog planerna en annan riktning. Det som från början var tänkt som ett lokalt, tillbakablickande evenemang kom i stället att bli Sveriges största utställning genom tiderna, präglad av modernitet och ny teknik.
Utställningen hölls i en brytningstid, vilket illustreras av den geografiska uppdelningen i två fält: Minnesfältet bakom Götaplatsen med historia, kultur och hantverk och Exportfältet på andra sidan Korsvägen med industriprodukter och tekniska innovationer. De båda områdena sammanbands av en bred gångbro, kantad av butiker. Utställningen presenterade alltså både det förflutna och det allra mest aktuella.
Men den var också en kristallkula som lät besökaren kika in i framtiden. I modeller, prototyper och skisser visades hur människors vardag kunde förbättras. Optimismen var stor och föreställningarna om hur snabbt det skulle gå var ibland överdrivna.
På det nyinvigda flygfältet Torslanda stod elva små flygplan startklara för den som ville prova på en tur med en ”luftdroska”. Ett hisnande äventyr som avdramatiserades av piloten: ”Inte konstigare än att ta en taxi.” Flyget förutspåddes samma snabba utveckling som man just hade bevittnat när det gällde bilen. Enligt utställningstidningens reporter är det ”blott en tidsfråga innan trafikflygmaskinen blir en alldaglig företeelse”.
Radion var en annan nymodighet. Musiken som sändes i utställningshallen var knastrig och föga njutbar. Reportern avundas nästa generation som ska ”få denna uppfinning till skänks, fix och färdig utan störningar. När var och en går omkring med sin lilla apparat i fickan och med hjälp av den kan meddela sig med alla sina vänner och ovänner i staden”.
På den kommunal-sociala avdelningen visade den framsynta arkitekten Ingrid Wallberg hur man kunde inreda praktiskt och billigt på liten yta. I sin bok ”Ingrid Wallberg, arkitekt och funktionalist” berättar Anne Brügge om de idéer som formade Wallbergs typlägenheter: Funktionalitet, hygien och skönhet.
Under tiden 8 maj till 15 oktober hade utställningen haft 4,2 miljoner besökare.
Till skillnad från männen, som vanligtvis planerade bostäder, hade hon erfarenhet av hushållsarbete och visste hur ett kök borde se ut. Hon förordade väggfasta skåp istället för lösa, billiga, vackra möbler för massorna och ingen möbel utan funktion. Smått revolutionerande tankar 1923.
Under tiden 8 maj till 15 oktober hade utställningen haft 4,2 miljoner besökare. När stängningsdagen närmade sig höjdes röster för att behålla en del av byggnaderna.
Signaturen E. E. i utställningens egen tidning Dagens Program var av en annan åsikt: ”En utställning är icke en serie byggnader utan en förkroppsligad idé. I viss mån är den att jämföra med dekorationsuppsättningen till en teaterpjäs, varpå ingen repris under några förhållanden kan tänkas… För att ha illusionen och det angenäma minnet kvar måste man tillse att ingenting går igen.”
Utställningsstyrelsen tillsatte en snabbutredning i frågan. Den kom fram till att samtliga byggnader skulle rivas. På så sätt skulle utställningen leva vidare i minnet likt en dröm, evigt ny och fräsch.
En vacker tanke. Men finns det inte en motsägelse här? Man minns sällan sina drömmar. Även den mest färgstarka dröm bleknar snabbt i verklighetens ljus.
Kanske var glömskan en oundviklig del av det moderna projekt som utställningen utgjorde. ”Allt som är fast förflyktigas” är ett citat av Karl Marx och titeln på Marshall Bermans klassiska verk om modernism och modernitet. Förgängelse och flyktighet ligger enligt honom i modernitetens väsen.
En annan orsak till att utställningen glömdes bort kan ha varit den backlash som följde på 1920-talets optimism. Med börskrasch, depression och ett nytt ohyggligt världskrig hamnade framtidsdrömmarna i malpåse. Först under nästa optimistiska efterkrigsperiod blev det möjligt att realisera dem.
1950-talets bostäder inreddes efter Ingrid Wallberg idéer om funktionalitet, en flygbiljett blev överkomlig för gemene man och radion gick att bära med sig. (Kommunikationsapparaten i fickan fick dock vänta ett tag.) Verkligheten tog över, drömmen glömdes.
Så vad blev egentligen kvar?
Ett levande spår av utställningen kunde man fram till 1987 se på Sjöfartsmuseets akvarium. Alligatorn Smilet och hennes fem syskon var bara små ungar när de kravlade runt i dammen i Barnens paradis.
Den som idag vill finna spår av utställningen får leta sig in på gårdar och andra lugna oaser i de stadsdelar som skapats av arkitekten Albert Lilienberg, Ingrid Wallbergs man. Här placerades en del av utställningens utsmyckningar. Några av dessa har jag lyckats hitta:
På Egnahemsplatsen i Landala egnahem finns en jugendinspirerad fontän med en lilja på en slingrande stjälk. Dess tvilling står på gården till Älvsborgsgatan 23–25. En annan fontän återfinns på Uddevallaplatsen i Bagaregården.
I Änggården kan man vid Ernst Thorulfsgatan 1 finna en fontän med en häger och vid Håbergsstigen i samma stadsdel finns en lustig liten portalbyggnad, som under utställningen fungerade som en av ingångarna.
Betongresterna från bergbanan (obs ej linbanan) ovanför Näckrosdammen är ett annat spår. Liksom själva Näckrosdammen förstås, som dock var större 1923.
Ett levande spår av utställningen kunde man fram till 1987 se på Sjöfartsmuseets akvarium. Alligatorn Smilet och hennes fem syskon var bara små ungar när de kravlade runt i dammen i Barnens paradis. Idag finns en avgjutning av Smilet på Naturhistoriska museet.
På museerna finns för övrigt mycket av det material som samlades in till utställningens kultur- och industrihistoriska avdelningar. Tack vare dessa samlingar blev Göteborg en framstående museistad. Utställningen förändrade också sättet att visa museiföremål – estetiskt, pedagogiskt och insatt i ett sammanhang.
När utställningen revs såldes en del av virket och användes i egnahemsbyggen. Många har idag bokstavligen utställningen i sina väggar.
På samma sätt har Göteborg internaliserat utställningens idé i sin profil som evenemangsstad. Det område som nu kallas Evenemangsstråket är just det område där Exportfältet låg. Hallarna med industriprodukter har blivit Svenska Mässan.
På området runt Näckrosdammen, som rymde avdelningarna för historia och kultur, finns nu universitetets humanistiska och konstnärliga institutioner.
Att kalla det fartfyllda Liseberg för ett spår känns lite märkligt. Men trots alla förändringar går arvet från utställningen igen i formspråket: de mönstrade tornen i entrén, de randiga kupolerna på Lisebergsteatern.
Utställningen finns där hela tiden, tätt under ytan. Den må ha fallit ur vårt minne, men i det kollektiva undermedvetna lever den och sätter sin prägel på staden.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ett nöjesfält i Göteborg var aldrig någon självklarhet
LÄS MER:Grattis på hundraårsdagen, Liseberg!
LÄS MER:Recension: ”Göteborgs konsthall – En hundraårig konsthistoria” av Andréas Hagström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
