JOYCE CAROL OATES: Mörkt vatten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den artonde juli 1969 hölls på Chappaquiddick Island en fest för the Boiler Room Girls - de unga kvinnor som arbetat med Robert Kennedys presidentkampanj 1968. Senator Ted Kennedy var en av gästerna. När han på kvällen lämnade tillställningen följde en av the Girls, Mary Jo Kopechne, med. De kom vilse, hamnade i ett sankmarksområde och där körde bilen av vägen. Den sjönk i det dyiga vattnet. Ted Kennedy lyckades ta sig upp. Mary Jo Kopechne blev kvar. Kennedy uppgav att han gjort flera försök att rädda kvinnan innan han återvände till festen. Den skandal olyckan orsakade brukar ses som förklaringen till varför Ted Kennedy aldrig ställde upp som presidentkandidat.

ANNONS

Att Bonniers först nu ger ut Joyce Carol Oates roman Mörkt vatten, som handlar om the Chappaquiddick incident, är svårt att förstå. De två senaste Oates-romanerna på svenska har mest känts som produkter av skrivmaskinen Oates. Mörkt vatten däremot pulserar av den maniska intensitet med vilken författaren, när hon är som bäst, sammansmälter språk och stoff.

Mörkt vatten kom i original 1992, åtta år före Blonde som också behandlar klanen Kennedy och relationen mellan politik, makt och sex. Men om Blondes huvudperson Marilyn Monroe var en megakändis var Mary Jo, eller Kelly som hon kallas här, snarast anonym och därmed mer allmängiltig. Hos Oates är hon en av alla dessa högutbildade amerikanska flickor som liksom flera andra av författarens romanfigurer blir till offer i dubbel bemärkelse - offer för makt- och könshierarkier, men också för smärtan i att vara medveten om vad som sker och ändå, med en sorts blint seende, gå rakt i lejonets gap.

Att händelseförloppet inte följer Kennedys uppgifter är knappast förvånande. Här är det Kellys historia som berättas.

Men samtidigt som Oates gestaltar de psykologiska skeendena i hennes dödskamp visar hon, som hon gör när hon är som bäst, hur den enskildes inre kan spegla nationens ideologiska myt om sig själv. Från insidan av en bil nedsänkt i ett träsk kastas ekon av den amerikanska drömmen och texten förvandlas till ett vatten vars underströmmar drar och sliter i läsaren.

ANNONS
ANNONS