Joker har slutat festa

Vårens filmer har just presenteras under en stor presskonferens på Filmhuset på Gärdet i Stockholm och det minglas och mumlas i lokalerna. De som är något i svensk filmbransch, åtminstone den närmaste framtiden, är här.

Johannes Brost är uppe i varv. Han har gett intervjuer på löpande band och måste äta något. I vår är han med i två helt olika filmer. Dels dramat Avalon, av Axel Petersén, som inviger Göteborgs filmfestival på fredag och som tävlar på Berlins filmfestival i februari. Dels komedin Sean Banan – inuti Seanfrika, som är mindre sannolik som tävlingsbidrag på någon filmfestival.

Vi sätter oss längst in i restaurangen på Filmhuset för att komma undan sorlet. Utanför har snön lagt sig på Gärdet och Johannes Brost pekar ut mot platsen där han för snart 35 år sedan var med i Tältprojektet.

För fem år sedan hade Johannes Brost inte suttit här. Under större delen av 2000-talet, efter att SVT-serien Rederiet lade ner 2002, ville film- och tv-branschen inte veta av honom. Telefonen var så gott som tyst och Brost, som helst jobbar med film, gjorde teater och fars.

–Då tänkte jag lite: Var det värt det här? Men annars har jag aldrig ångrat att jag var med i Rederiet, det var tio år av stabil inkomst, trygghet och möjligheten att jobba med ett fantastiskt gäng. Något liknande kommer aldrig mer att göras.

Därmed lämnar vi hans tid som Joker, som fick sitt namn eftersom han skulle dyka upp då och då, som ett roligt inslag i serien.

En vacker dag ringde regissören Ulf Malmros, som ville att Johannes Brost skulle spela Tuva Novotnys överklasspappa i komedin Bröllopsfotografen, som hade premiär 2009.

–Det öppnade locket till ketchupflaskan. Sedan började erbjudandena att komma. Nu har jag förutom de här två filmerna tre till som redan är gjorda, en skräckfilm, en ungdomsfilm och en film där jag bara pratar engelska.

Filmen Avalon visar en sida av dig man inte är van att se, allvarlig och skuldtyngd. Vad tycker du själv om filmen?

– När vi gjorde den tänkte jag att det skulle kunna bli tre olika slags filmer. Antingen mer action, i och med att det händer en olycka som ingen får upptäcka. Eller en humoristisk film, eftersom fler scener blev roliga. Eller ett drama, som det blev nu. När det var färdigklippt fick jag se den hemma hos Axel på dataskärm. Det är en märklig film, jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker. Den går i en helt egen fåra.

Den handlar om en specifik grupp av 40-talister, som är privilegierade och som aldrig vill bli vuxna...

–Jag tror att det hör ihop med att vi växte upp på 60-talet, då allt var tidlöst och gränslöst. Vi fostrades i den respektlösheten och har tagit med oss den upp i åldrarna. Så länge det inte går till överdrift tycker jag att det är positivt.

Du spelar Janne, som kommer till Båstad med sin syster för att inviga en nattklubb som heter Avalon. Hur ser du på den här snubben, vem är han egentligen?

–Han har ju blivit av med en fotboja precis. Det sägs inte uttalat vad det beror på, men enligt manus har han fuskat med svartmäkleri. Jag har sett dem hela livet, de här killarna som är 60 plus, med silverhår, som går omkring på festerna och säger ”tjena, tjena, det där fixar jag”. Som aldrig går hem från festen, som aldrig tackar för kaffet. De samlas mycket under Båstadsveckan och på Gotland och Marstrand.

Varför ville regissören Axel Petersén ha med dig?

– Han hade smygtittat på mig under alla år, berättade han när han ringde. Jag känner också hans faster sedan gammalt, hon som spelar min syster i filmen. Han har hämtat inspiration från mitt liv och leverne, eftersom jag var mycket i Båstad när jag var yngre och har hus i Mellbystrand. Han har också sneglat på sina föräldrars sällskapsliv i den miljön, hur de på sommaren lever i en värld för sig.

Är det smickrande att spela en sådan roll?

–Jag har ju varit på alla de där festerna, på alla klubbar, överallt. Men nu har jag gått hem från festen. Jag har lagt ner utelivet, jag orkar inte längre.

Hur länge sedan var det?

–Det var länge sedan. Jag går ut på restaurang och äter en middag med familj eller vänner, delar en god flaska vin. Sedan inser jag att klockan har blivit mycket och att det är dags att gå hem.

–Fast...jag var på en fest i höstas. Tomas Brolin bjöd mig på vip-kväll på hans krog. Det var som att komma in i ett myller av ”Tjena”. Jag fick en plats, in kom en stor bunke med is och en flaska vodka, en flaska champagne och öl. Woops, kom två ladies in på var sin sida om mig som jag inte hade sett och de började... (Johannes visar med händerna hur de pratade i mun på varandra). Jag fick flashbacks, det var så här det var. Ingenting har förändrats.

Flashback från 70- 80- eller 90-talet?

–Ja, alla tre (skratt).

Så om jag ska tolka dig rätt var det under 2000-talet du slutade vara ute i partyvimlet?

–Ja kanske lite innan. Jag planade ut, kan man säga.

Du har en lång relation med Skåne, är uppvuxen i Malmö. I filmen pratar du lite skånska, men det gjorde du väl inte som liten?

–Jag föddes på Valhallavägen. Sedan flyttade jag och min mamma till Lidingö där man pratar med vassa iiii. Hon var ju skådespelerska och när Ingmar Bergman blev konstnärlig ledare för Malmö stadsteater tog han med sig några skådespelare, bland annat min mamma.

–Då var jag åtta, nio år och kom ned med Lidingödialekt till Skåne, som bara innehöll skåningar. Långt innan ordet mobbad fanns blev jag det. Oerhört mobbad. ”Vadeu då, e du ente kleok i huvet.” ”Snacka så man försteår vau du sägör!” Det tog mindre än ett år så kunde jag ruggig skånska, riktig malmöitiska. Och när jag kom hem från skolan klockan tre var det ”Hej mamma!”. Jag ändrade dialekt när jag gick genom dörren.

Det blev en överlevnadsstrategi?

–Precis. De kastade skolväskan i kanalen. Mamma undrade var min mössa hade tagit vägen och jag fick säga att någon hade tagit den. I själva verket slet de av mig den och kastade den i kanalen med.

–Sen kom det underbara sextiotalet, då allt blev bättre. Mamma jobbade väldigt mycket och när jag hade blivit tretton blev det en hel del bus. Jag sov räv tills hon hade gått till teatern och sedan stack jag ut. Sedan busade vi runt i olika rivningshus, tills det nådde mammas öron. Då fick jag åka till internatskola i Osby. På senare år har hon frågat om jag tyckte att det var jobbigt där, men jag tyckte att det var helt okej. Jag lärde mig hyfs och blev lite av en klädsnobb på köpet.

Började du jobba direkt efter skolan?

–Jag jobbade bland annat på mentalsjukhuset i Malmö, för övrigt det enda jobb som jag någonsin fått sparken från eftersom jag klagade hos överläkaren över att personalen var taskiga mot patienterna. Jag jobbade också i hamnen, på hotell och så där. Sedan sökte jag in på Malmö scenskola.

Var det självklart, med tanke på din mammas yrke?

–Inte alls, jag var ju jämt på teatern. Jag såg alla pjäserna i profil, satt aldrig i salongen utan stod vid byxorna, som det kallas som ramar in scenen. Jag hörde dem mala på och tänkte att det där kan man ju inte hålla på med.

Vad fick dig att ändra dig?

–På internatskolan höll jag i spexet. Och sedan höll jag i en klubb som anordnade popgalor, som det hette på den tiden. Jag och en kompis var konferencierer. Vi presenterade band som The Kinks och Manfred Mann och kände att det fanns en hel del show i mig trots allt.

Du är 65 år, då de flesta går i pension. Men du har en omvänd resa just nu, hur känns det?

–Precis! Jag tänker aldrig på ålder när jag umgås med eller möter människor. Jag har ju barn som spänner mellan 40 och 13 och jag har pratat vuxet med dem hela tiden, jag höll aldrig på och pratade barnspråk. Det finns vissa människor som skiter i tid och ålder, jag är en sådan.

Emma Engström