Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

"Joan Didion banar vägen för Trump"

Joan Didions 16 år gamla Politiska fiktioner avslöjar det symbiotiska förhållandet mellan politiken och politiska journalister i USA. Men samtidigt banar henne synsätt vägen för missnöjespolitiker som Trump.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre:Sakprosa
Författare:Joan Didion
Titel: Politiska fiktioner
Översättning: Anna Lindberg och Magdalena Sörensen
Förlag: Atlas

Femton år efteråt utkommer nu den amerikanska journalisten, essäisten och författaren Joan Didions bok Politiska fiktioner på svenska. Gapet mellan hennes avslutande ord (om spelet kring det amerikanska presidentvalet 2000: nykonservatismen, bokstavstroende religiositet och andra efterdyningar av synden i det ovala rummet) och den kamp mellan Hillary Clinton och Donald Trump som just nu pågår, är … jag vet nästan inte vilket ord jag ska välja: oöverstigligt, obegripligt.

Två mandatperioder med Barack Obama

Mellan 2000 och 2016 ligger inte bara 16 år, där finns också sådant som 11/9, två mandatperioder med Barack Obama och en väljarkår som vid förra presidentvalet hade ett högre valdeltagande bland unga svarta män än bland unga vita män. Dessutom en kvinnlig presidentkandidat. 

Joan Didion är illusionslös. Fiktioner i titeln på hennes bok handlar om ett politiskt sammanhang där övertygelse och väljarrelationer ersatts av väl regisserade politiska kampanjer i ett närmast symbiotiskt förhållande med den politiska journalistiken. Eller som hon själv uttrycker det i förordet till Politiska fiktioner, det handlar om "ett antal artiklar som jag skulle komma att skriva om olika aspekter av amerikansk politik, varav de flesta kretsade kring att den politiska processen inte återspeglade den amerikanska erfarenheten, utan allt mer hade sin upprinnelse i en rad fabler om den".

Hon är en outsider

Poängen med den här samlingen av Joan Didions texter, från åren 1988-2000, är att hon är en outsider, och konsekvent hävdar detta utanförskap. Hon iakttar och fördömer. Att de politiska journalisterna omedelbart springer hem till sina redaktioner och skriver om en omsorgsfullt iscensatt till synes spontan basebollek på landningsbanan vid San Diegos flygplats, trots att de vet att det är planerat in i minsta detalj, blir i den första artikeln själva kvintessensen av den överenskomna förljugenheten. 

Många har hyllat Didions politiska iakttagelseförmåga, och sett hennes drivna från-sidan-perspektiv som själva den avslöjande poängen. När jag börjar läsa Politiska fiktioner är det också mina förväntningar. De kommer snabbt på skam. Redan i förordet, skrivet 2000 inför utgivningen av boken, går Didion loss i en retorik som ställer vanligt folk mot politik och empiri mot teori. Politiker – med något enda undantag – buntas ihop till en särskild sorts permanent samhällsklass som inom sig utväxlar makt. Tillsammans upprätthåller de ett hierarkiskt status quo. Inför sådana personer – som inte talar om världen som den är eller som de vill att den ska vara, utan som de vill att folk där ute ska tro att den är – säger sig Didion förstå varför hon under åren i high-school föredrog personer som hängde på bensinmackar och gjorde tjejer på smällen.

Banar vägen för Trump

Det är knappast Didions avsikt, men det går inte att komma ifrån att synsätt som hennes, där fokus hela tiden ligger på ett slags motsatsförhållande mellan väljare och valda, samtidigt banar vägen för plumpa missnöjespolitiker som Donald Trump. Det hon benämner fiktioner är något mycket mer komplext och det går alldeles förlorat i den här boken. Precis som, tyvärr, hennes vanligtvis så raffinerade prosa, då översättningen till svenska är ganska osmidig och bitvis tungläst.