I Jessica Schiefauers andra roman – som precis som debuten ligger på gränsen mellan ungdoms- och vuxenklassifikationerna – är inte tanken om du var jag, utan om jag var någon annan.
Kim, Momo och Bella ska fylla fjorton, befinner sig i brytpunkterna mellan barn, tonåring och vuxen, men de vill inte växa upp och begränsas. Vill inte fångas in i, tvingas in i, de mallade könsrollerna. Vill inte växa upp till just kvinnor. Varje dag i skolan är en plåga under pojkarnas alltför seende och värderande blickar, kommentarer och värre än så. Men det är så det är. Så det ska vara?
Bellas välskötta växthus är flickornas frizon, den konstnärliga Momo syr underbara, frihetsskapande maskeradkläder, men det är Kim, hon som inte har något annat än en stor tomhet inom sig, som upptäcker vad nektarn från den okända, mystiska blomman kan göra. Flickorna förvandlas till pojkar, nätterna blir magiska.
Tankeleken är spännande. Vad skulle hända om man tillfälligt kunde byta kön? Hur skulle man se på sig själv, hur skulle andra göra det? Vad förändras och vad förblir? Bokens flickor hanterar det helt olika. Berättaren Kim, som hatar sin flickkropp, är den som drabbas hårdast.
Perspektivet växlar mellan nu och dåtid, och Schiefauers språk är genomarbetat, med tydliga och ibland annorlunda bilder. Det här är en berättelse för den som vill se, skriver författaren genom Kim, och ”om dina ögon är öppna ska du lyssna noga”.
Samtidigt som boken tar ställning i genusdebatten får jag som läsare uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka. Enklare, ja, utifrån Kims, Momos och Bellas situation, i alla fall på högstadiet. Friare, ja, utifrån rådande normer. Fysiskt starkare, ja, åtminstone ofta. Problemet infinner sig när känslan också vrids åt att det är bättre att vara pojke. Man behöver läsa långsamt och eftertänksamt för att komma runt det. Kanske gör det Pojkarna till en bok som behöver diskuteras lika mycket som läsas.
