Vi lever i en tid präglad av stress, konkurrens, materialism, statusjakt, informationsöverflöd och brist på gränser.
Håller du med? Då är du i gott sällskap. Samma diagnos på samhället brukar nämligen stora delar av psyko- och hälsolitteraturen ställa i det inledande kapitlet. Recepten har emellertid varierat: från 70- och 80-talens försök att lära sig njuta av livet, uppnå lycka, värdighet, sexuell njutning, frid och altruism, till vår tids mer systematiska bemödanden om effektiv livsföring, ökad kontroll över våra liv och strävan efter att bli vackra vinnare.
Thomas Johansson, professor i socialpsykologi i Göteborg, gör ett ansenligt antal nedslag i hjälparkulturen i sin nyutkomna bok Makeovermani. Förutom en heroisk inläsning och redovisning av stora mängder populärpsykologi tar han sig också an litteratur om bantning, fitness och plastikkirurgi. Johansson visar hur Wayne W Dyer i kioskvältarna Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna på 70-talet ville befria människorna från vardagsförtrycket och hjälpa dem att hitta en egen röst och ett eget självmedvetande, medan vår tids stora stjärnpsykolog Dr Phil står med ena foten i den kognitiva beteendeterapin och medelst åtgärdsprogram i punktform vill identifiera och förändra destruktiva kognitioner för att personerna ska bli hyggliga och handlingskraftiga samhällsmedborgare, socialt och ekonomiskt dugliga.
Johansson är påtagligt kluven till Dr Phil. Å ena sidan pekar han på den statiska, värdekonservativa och moralistiskt-religiösa samhällssynen showerna ger uttryck för, å den andra imponeras han av karisman och sättet Dr Phil snabbt identifierar problem och ger enkla handfasta råd. Johansson refererar visserligen i förbifarten till en studie av Kathleen S Lowney om pratprogrammens dramaturgi som visar hur de "äkta känslorna" och "omvälvande insikterna" i själva verket strikt följer manus och regi, men hur förblir oklart. Här liksom på flera andra ställen tycker jag Johansson hastar vidare för snabbt och sammanfattar sin otvetydigt omfattande läsning på för lite utrymme. På vilket sätt, rent konkret, är Dr Phils karisma iscensatt?
Bantning, fitness och plastikkirurgi kopplas till skräcken för åldrandet och döden och Johansson beskriver hur jakten på fulländning från och med 80-talet och Jane Fondas epokgörande mjukträning och recept på evig ungdom tagit sig alltmer radikala former, nu exempelvis i form av tv-program som Extreme makeover och Cosmetic kids. Johanssons egna bidrag är en studie där han intervjuat bodybuilders och aerobics-entusiaster. Han pekar på hur kvinnliga kroppsbyggare själva paradoxalt nog betraktar sig som mycket kvinnliga och inte på något sätt köns- eller gränsöverskridande, medan omvärlden tycker att de för länge sedan lämnat det normalas terräng. Han antyder också ett samband mellan hälso- och kroppskulturens hurtfriskhet och utbredningen av dopning och anorexi men analyserar det inte vidare.
De fenomen Johansson gett sig i kast med är egentligen lika fascinerande som ruskiga och det förvånar mig att läsningen blir lite seg. Delvis tror jag det beror på att han närmat sig sitt objekt på ett onödigt respektfullt sätt, vilket förvisso kan vara klokt när man rör sig genom en litteratur där vilka hyperboler som helst verkar vara möjliga. Men det får också som följd att boken blir alltför snäll och försiktig - vilket för övrigt skapar inte så lite dissonans till det grälla chockrosa omslaget.
Men detta är ändå i alla händelser en väsentlig bok vars kanske mest bärande, och i högsta grad foucaultska, tanke är att hjälparkulturen i själva verket bidrar till att skapa omöjliga krav på ett fläckfritt och perfekt jag i ständig plågsam strävan mot förbättring.
