Jag hade glömt namnet. På en grekisk filosof. Han med ”panta rej”, allting flyter. Det borde jag kommit ihåg. Inte för att jag vet mycket om filosofi, men en gång i tiden var jag mer intresserad än nu. Och jag visste att det var någonting som började med H. Men förbanne mig att jag kunde minnas namnet.
Herakles? Nej. Herodes? Äh. Hefaistos? Var inte han smed? Pythagoras? Börjar väl ändå inte på H. Homeros? Definitivt fel. Hippomenes, var har jag sett det? Inte var han filosof? Diogenes? Han var i alla fall filosof och bodde i en tunna, och när Alexander den store kom för att besöka honom och undrade om det var något han kunde göra för honom svarade han att Alexander kunde flytta sig så han inte skymde solen.
Men Diogenes börjar inte på H. Men är då H rätt? Tänk efter nu: Sokrates, Platon, Aristoteles – eller Arkimedes, nej Aristoteles. Men före dem?
Jag var mitt uppe i ett samtal som initierats av dottersonen Aron, 15 år, och kunde inte komma på vad denne försokratiske filosof hette.
Sverige hade just besegrat Portugal med fem noll. Vi satt och drack kaffe och så kom alltså samtalet in på försokraterna, (Aron gillar kunskap, den tycker han kan vara värd att tala om, annars säger han inte mycket i onödan.) alltså de grekiska filosofer som verkat före Sokrates, som levde mellan 469 och 399 före Kristus.
Senast vi drack kaffe tillsammans var det historia och Tyska orden det var frågan om. Jag visste inte mycket om Tyska orden mer än att den huserat i Estland på 14 – 1500-talet. Han visste mer. Att den grundats under tredje korståget av köpmän från Bremen och Lübeck vid belägringen av Acre, nuvarande Akko i Israel, år 1189 – 1190. Han visste att Tyska orden därefter slagit sig ner i Transsylvanien på 1200-talet. Blivit bortkörd därifrån och hamnat i Preussen och varit rätt ovälkommen där också och fortsatt till Livland, i nuvarande Estland och Lettland, för att 1562 slutligen besegras.
Aron och jag diskuterade om det var svenskarna eller Polen-Litauen som satt stopp för Tyska orden. Jag höll på Sverige, han på Polen-Litauen. Vi kunde inte enas och googlade det, men blev inte mycket klokare.
Men tillbaka till försokraterna. Där satt vi alltså i lugn och ro och så ställde Aron stillsamt frågan vilka var försokraterna? Lite borde jag kunna, tänkte jag – och kom inte ihåg namnet. Men så plötsligt började mitt upphakade minne att fungera en smula, jag kom på Demokritos, han med atomläran, och dessutom, trodde jag mig minnas Zenon, han med paradoxerna. Om sköldpaddan som Akilles aldrig kom i kapp, därför att sköldpaddan rörde sig lite för varje språng Akilles tog. Jag har aldrig förstått den paradoxen. Det är ju självklart att Akilles snart hinner förbi sköldpaddan. Men då menar Zenon att när Akilles kommer fram till den punkt från vilken sköldpaddan tjuvstartat har sköldpaddan kommit ännu en liten bit och när Akilles kommer dit har sköldpaddan flyttat sig ännu lite till, Akilles hinner aldrig i kapp den. Fånigt.
Och vad var det nu han hette, han med ”panta rej”.
Eftersom jag funderade intensivt över det glömda namnet hade jag ingenting att säga om försokratiska filosofer eller filosofer över huvud taget.
Nu hade Sara – Arons ömma moder – googlat fram försokraterna. Och nämnde dem vid namn. Herakleitos! Javisst, hur kunde jag glömma det? Hon berättade att han levde i Efesos i slutet på femhundratalet före Kristus. Och att det var han som sa: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod”. Han kallas den dunkle.
I en skröna om hans liv sägs han ha blivit uppäten av hundar, i en annan att han blev levande begravd i en gödselstack.
Aron sa att Herakleitos säkert menade flöde, inte flod. Flöde skulle göra uttalandet mer omfattande. Vad heter flod på grekiska, undrade han, är det samma ord för flöde och flod? Det vet ju inte jag, sa jag. Flöde skulle inbegripa allt som rör sig, särskilt tiden, sa Aron.
Herakleitos har kallats den förste dialektikern, fortsatte Sara.
Tes, antites, syntes, tillade hon. Jo, sa jag och var lättad över att jag äntligen fått reda på namnet.
Och så gled samtalet in på något annat, som ju samtal ofta gör. Aron lyssnade förstrött en stund och sedan reste han sig, tackade så mycket för kaffet och gick ut i trädgården. Där gick han omkring och filosoferade. Eller vad det nu är han gör när han går omkring.
De åkte hem, och när de försvunnit nerför backen googlade jag Herakleitos. Han skrev en bok som han kallade ”Om naturen”. Den har gått förlorad men ett hundratal fragment av den finns kvar. 70 av dem anses av forskningen vara äkta. Andra är rena förfalskningar, som ”panta rej”, ett yttrande som tillskrivs Sokrates i Platons dialog Kratylos. Och inte heller ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod” har han fått behålla. Det är Plutarchos som myntat det i en förklaring till ett av Herakleitos dunkla uttalanden.
I en skröna om hans liv sägs han ha blivit uppäten av hundar, i en annan att han blev levande begravd i en gödselstack.
Ändå kanske förlåtligt att jag glömt honom.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
