Det är lätt att klaga över hur saker och ting bara blir sämre. Matpriserna är höga, världen ostadig, korallreven ruttnar på havets botten. Men personligen har jag ändå försökt att vara munter.
Någon som möter dagen med en liten sång i huvudet, och en fruktklubba i bröstfickan. Vi måste minnas att 99,5 procent av mänsklighetens historia har varit fruktansvärd: elände och svält, tandlossning, krig och flatbröd.
Idag har de flesta svenskar möjlighet att sova gott och fika ofta. Vi njuter på sätt som inga av våra förfäder har kunnat.
Bjud en medeltida knekt på en vaniljgiffel – hans torso hade exploderat av insulinchocken. Ge en risbonde från 1800-talet chokladmassage i 20 minuter. Placera heta stenar vid hans ryggslut. Servera honom en dryck med gojibär och kokosflingor. Han hade blivit oåterkalleligt sinnessjuk av alla nya känslor i kroppen.
Jag längtade efter en sommar av sol, smultronbuskar och vanvård.
Det finns mycket att vara tacksam över idag, så har jag tänkt. Men dessvärre visar det sig att jag har haft fel.
Under semestern var min avsikt att gå upp dramatiska mängder i vikt, främst genom att äta glass. Ett jämt flöde av strutar, strössel och chokladknappar. Karamellsås i tid och otid.
Jag ville att mina närmaste vänner skulle titta på min kropp – och se någonting som väckte både förvirring och beundran. En känsla av: “Det här är en man som har förlorat kontrollen – och älskar det”.
Jag längtade efter en sommar av sol, smultronbuskar och vanvård. Fett som ersätter muskler. Testosteronnivåer så låga att testiklarna sugs upp i buken igen. Jag ville vara varken man och kvinna, varken nordbo eller europé. Omöjlig att spåra till någon folkgrupp eller biologisk tradition.
”Kanske är det härligt att ett paket Gevalia kostar 109 kronor?”
Jag ville kort och gott inte behöva tänka på hur jag såg ut, och jag ville äta glass. Men så kom jag över en nyhet som gjorde mig bekymrad. GB Glass har minskat storleken på sina glasspinnar. Pinnarna innehöll tidigare “för många kalorier” och har därför skalats ner i storlek.
Jag fylldes då av känslor som de flesta av oss har upplevt, i synnerhet under senare år. Jag blev irriterad och missnöjd.
Men efter ett par timmars vemod slogs jag emellertid av något väsentligt: Missnöje behöver inte vara en dålig sak. Det är tvärtom ett avgörande bränsle för oss moderna medborgare.
Missnöjet fick människan att resa kyrkorna och bygga städerna, missnöjet tvingade oss att dra järnvägsrälsen över landet. Missnöjet drev oss ner i haven efter olja, och in i bergen efter naturgas.
Är inte det hela civilisationens berättelse? Människan blev irriterad på något, kyla eller hunger, och uppfann därför en lösning. Sedan blev hon irriterad igen.
Hur meningsfullt är det att vara nöjd? Vem hade jag varit, om glassarna plötsligt växt till sig i frysdiskarna? Vad hade vi fyllt våra dagar med, om ett paket ekologiskt Gevalia kostade 75 kronor i stället för 109? Vad hade vi gjort med oss själva om världen var rimlig?
Jag blir inte en seriös människa när jag är nöjd.
Jag minns mina lyckligaste perioder i livet: de har faktiskt inte varit särskilt lyckliga alls. Jag vet aldrig hur jag ska bete mig när allt bara är bra. Jag börjar skratta på ett helt annat sätt, aplikt och pipigt. Jag förlorar mig i budgivningar på Tradera. Plötsligt klubbar jag hem fyra västar i kalvskinn utan att kunna förklara varför. En dag kommer jag till jobbet i ett par hårda, enorma jeans – som att dra på sig karossen på en stridshelikopter.
Jag börjar gå långa och konstiga promenader i skogen, ramlar ner för små kullar. Jag blir inte en seriös människa när jag är nöjd.
Därför är det på sin plats att rikta ett tack till GB och matbutikerna, och alla andra som gör oss besvikna varje dag. De håller oss vaksamma och pigga. Det är fint gjort.
