”Visste ni att en av de vanligaste googlesökningarna i Storbritannien dagen efter Brexit var ’Vad är EU?’”
Inte mindre än tre gånger återberättas denna anekdot. Mantrat följs av ett ansträngt leende från vår guide. Vi är på EU-kommissionens influencerresa. En mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva, men här är vi – ett gäng på 16 européer med varierande följarskara mitt i centrala Bryssel.
Några är journalister, men de flesta är influerare, eller “content creators” som de så eufemistiskt titulerar oss. Det är en udda grupp. En luxemburgsk feministpoddare, en estnisk youtuber, en polsk techjournalist och en slovensk hållbarhetsbloggare som anländer några timmar efter oss andra (försenat flyg) – bara för att nämna några.
Vissa av influerarna har tidigare gjort samarbeten med EU:s institutioner. Bland annat har de flugits ner till Strasbourg för att träffa tjänstemän och ta selfies i plenum. Under förra året fick den estniska youtubern träffa kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i samband hennes årliga State of the union-tal.
– It was awesome! She is super cool, berättar han på bruten erasmusengelska och visar upp en selfie på de två tagen med fiskögelins.
Att EU vill höja engagemanget hos den yngre befolkningen, där valdeltagandet är lägre än det europeiska snittet på 50%, är väntat. Men att EU flyger ner influerare för att råda bot på det demokratiska underskottet, är något oväntat.
Historiskt sett har valdeltagandet i EU-valet minskat sedan 1979. 2019 vände dock utvecklingen och deltagandet ökade med åtta procentenheter jämfört med 2014. Detta berodde till stor del på ungdomar vars deltagande ökade markant mer än snittet. I detta val är förhoppningen att valdeltagandet fortsätter öka, men för det krävs att EU når de yngre väljarna, något som har visat sig vara särskilt svårt i Sverige. En del av EU:s kommunikation är därför dessa influencerresor.
Men att EU flyger ner influerare för att råda bot på det demokratiska underskottet, är något oväntat.
Vårt schema för Bryssel är fullspäckat. Målet är att efter dessa tre dagar få svar på frågan som britterna så intensivt googlade dagen efter att de valde att lämna unionen.
Första stoppet är EU-kommissionen.
Framför Schumanrondellen tornar den enorma Berlaymontborgen upp sig. Kommissionsbyggnaden är 18 våningar hög med metallisk fasad. På den trettonde våningen påstås det att ordförande Ursula von der Leyen bor i en liten tjugokvadratare. Men den mäktiga exteriören bedrar, interiören är i klassisk landstingsstil.
Vi eskorteras ner till den LED-upplysta källaren. Där sitter en talesperson för det stora klimatpaketet “The Green Deal” och väntar. Bakom tjänstemannen hänger en enorm arkivbild på högteknologiska datorskärmar – en kontrast till den svajande internetanslutningen som gör det svårt för influerarna att uppdatera sina sociala medier.
Reglerna i EU är strikta. Bara kommissionärerna och talespersonerna får uttala sig för institutionens räkning. Det som sägs är nästan alltid “off the record” och citat förbjudna. En lösning för att kontrollera kommunikationen från det exekutiva organet. Inte ovanligt för europeiska journalister, men i en svensk kontext är det udda att varje mening måste följas av en reservation att informationen inte får användas.
För att testa systemet frågar jag talespersonen om han har känt av en ”vibe shift” i kommissionen givet att de politiska kampanjerna inför valet av nästa kommissionsordförande har börjat.
Citatet uteblir, men han ger en inofficiell och icke-citerbar komplimang till min blåa EU-huvtröja som jag köpt i Europaparlamentets webbutik.
Den estniska youtubern tar genast upp en proffskamera medan den luxemburgska feministpoddaren kopplar in en minimikrofon till mobilen. De är redo för content.
Nästa fråga kommer från den luxemburgska feministpoddaren som undrar om EU övervägt att göra internet icke-anonymt, genom någon typ av bankID-lösning, för att stoppa hat, specifikt mot influerare som oss. Talespersonens svar tyder på att förslaget inte kommer att inkluderas i nästa kommissions avsiktsförklaring.
Nästa anhalt är kommissionens alldeles egna tv-studio. “Fri lek” står på schemat. Med fri lek avses selfies och videoklipp i det skarpa studioljuset. Den estniska youtubern tar genast upp en proffskamera medan den luxemburgska feministpoddaren kopplar in en minimikrofon till mobilen. De är redo för content.
Det dröjer inte länge innan ett sociala medier-team dyker upp och meddelar att vi alla ska medverka i ett klipp till kommissionens Instagram. Jag gömmer mig bakom en vagn med sladdar för att slippa.
Efter en timme i tv-studion bjuds vi på bricklunch i den fönsterlösa kantinen. Pasta med tomatsås och tiramisu. Den polska techjournalisten sitter tyst och surar vid bordet. Hon trodde att hon skulle få göra ansvarsutkrävande intervjuer med kommissionsföreträdarna. Istället blev hon statist i en estnisk youtubevideo.
Bricklunchpasta, billig tiramisu och en arg polack – detta kan mycket väl vara svaret på vad EU är.
Andra stoppet är Europaparlamentet.
Jag och en vän har temporärt brutit oss fria från influerarna för att besöka Socialdemokraternas kansli. Förstanamnet och före detta migrationsministern Heléne Fritzon har precis kommit ut med en EU-barnbok och hennes stab har lovat oss ett inbundet exemplar. Kommer berättelsen om ekorren Stoffe och den demokratikunniga flugan Vinga att väcka den annars sömniga socialdemokratiska valkampanjen? Kanske, synd bara att målgruppen inte blir röstberättigad förrän om minst två mandatperioder.
Senare på kvällen har indiemagasinet Europaportalen arrangerat en valdebatt mellan de svenska toppkandidaterna. I hissen ner till debatten frågar vi Fritzon om hon är orolig för det mindre sömniga Folklistan.
— Nej, de konkurrerar mer med SD än oss, svarar hon snabbt.
Arrangörerna har försökt göra evenemanget lite festligare genom att hälla upp chips direkt i tygkassar och ställa fram några flaskor trögflytande persikokoncentrat.
En våning ner skymtar vi Folklistan passera runt ett hörn i klackar. Behörigt avstånd till de övriga kandidaterna.
Den syrefattiga salen är full med exilsvenskar. Det susar högt från ventilationen och heltäckningsmattan dämpar akustiken från det svaga ljudsystemet. Arrangörerna har försökt göra evenemanget lite festligare genom att hälla upp chips direkt i tygkassar och ställa fram några flaskor trögflytande persikokoncentrat.
“Det här är som Coachella för eurokrater” viskar min vän. Ja, känslan är definitivt exklusiv. Det som sägs här kommer, med största sannolikhet, inte lämna salen. Debatten sänds nämligen bara i den europeiska motsvarigheten till SVT Forum.
– Vi kommer att diskutera klimat, konkurrenskraft, ekonomi, arbetsmarknad, medborgarnas Europa och framtiden. Kort och koncist och väldigt smart och väldigt roligt vill vi ha det, säger moderatorn Pernilla Ström.
Efter 90 minuter av vad få skulle beskriva som “väldigt roligt” är debatten klar och parlamentarikerna kilar snabbt iväg. Det är en av de absolut sista dagarna i Bryssel innan parlamentet stängs ner för att låta politikerna valkampanja på heltid. Innan vi säger adjö till Fritzon frågar hon hur vi tycker att man ska engagera de unga inför valet i juni. Det verkar vara en fråga som många tänker på. Vi saknar dock idéer. Influencerssamarbeten kanske?
Även om besöket i parlamentet inte blev "väldigt roligt" känns det ändå som att vi kommit närmare svaret på britternas fråga. Sakpolitik i en sal med dålig teknik, bristfällig ventilation och trögflytande persikokoncentrat – det här känns som EU.
Dagen därpå tas vi till kommissionens generaldirektorat för kommunikation i de europeiska kvarteren. Vi ska få en förhandsvisning av EU:s fyra minuter långa valfilm. Den är apolitisk — i alla fall i den utsträckning som är möjlig med en politisk organisation som avsändare.
I kärlek, krig och i valslutspurten är allt tillåtet, även att be en udda grupp influerare att snälla, snälla dela ens kampanjmaterial. Valdeltagandet måste upp.
Kommunikationschefen berättar att kampanjen ska köras i samtliga medlemsländer under veckorna fram till valet.
– Ni får gärna dela. Om ni vill såklart, säger han.
I kärlek, krig och i valslutspurten är allt tillåtet, även att be en udda grupp influerare att snälla, snälla dela ens kampanjmaterial. Valdeltagandet måste upp.
Filmen skildrar två europeiska generationer och visar ungdomar som lyssnar på sina mor- och farföräldrars livshistorier. Det är fina berättelser om den kontinent som de äldre vuxit upp på. Om ockupationen av Tjeckien, om det splittrade Tyskland, om diktaturen i Rumänien, om Baltikums frihetskamp, och såklart om andra världskriget. Om händelser som alla känns historiebokssvartvita, men som faktiskt bara är några få generationer bak.
Kampanjfilmen avslutar med en uppmaning att värna demokratin genom att rösta – även efter att den sista generationen med egna minnen av Europas mörka historia försvunnit. Budskapet kanske inte är unikt, men när en närmare hundra år gammal fransk dam och överlevare av andra världskriget, med darrig röst och blank blick, stirrar in i kameran och påminner om att inte ta demokratin för givet, ryser jag ändå till.
Det finns en viss historielöshet hos oss svenskar. Vi ser på den europeiska historien som något separat – något som bara ägde rum där nere på kontinenten. Kanske är det bristen på krigsmonument på våra torg som gör det så ovant att påminnas om att många länder faktiskt ser EU som en existentiell fråga — inte bara som en ekonomisk kalkyl där en inre marknad för tillfället gynnar mer än medlemsavgiften kostar.
Undra vad arkitekterna bakom kol- och stålunionen, EU:s förlaga, hade tyckt om detta? Att deras fredsprojekt precis använt skattepengar för att låta influerare ta sexiga gråtselfies inspirerade av andra världskriget?
Reflektionen avbryts av snyftande. Två influerare bredvid mig har börjat gråta av den gamla damens berättelse. Fint tänker jag innan jag ser att de båda har varsin kamera i handen för att dokumentera tårarna. De poserar obekymrat.
Undra vad arkitekterna bakom kol- och stålunionen, EU:s förlaga, hade tyckt om detta? Att deras fredsprojekt precis använt skattepengar för att låta influerare ta sexiga gråtselfies inspirerade av andra världskriget? Troligtvis hade det varit svårt att förklara konceptet influencerresor för 1950-talets europeiska grundlagsfäder — men de hade nog varit glada över att höra att vi fortfarande har fred mellan samarbetsländerna.
På eftermiddagen återvänder vi till parlamentet. I pressområdet står en grupp journalister samlade. När vi kommer närmare känner jag igen ett ansikte mitt i folkmassan. Det är den hundraåriga damen från kampanjfilmen. Av en slump har vi nämligen gått rakt in i en presskonferens inför lanseringen av kampanjen.
I verkligheten är hon ännu mindre. En liten, skör kropp i rullstol. Det har gått ett sekel sedan hon föddes på en kontinent så annorlunda från den som vi lever på i dag. En utveckling som vi till viss del har det europeiska projektet att tacka för.
Den resterande influencerarmén hinner inte lägga märke till presskonferensen och pratar högt när de passerar folksamlingen. Journalisterna vänder sig om och hyschar argt. Damen stirrar irriterat i vår riktning. En annan, mer realistisk, skildring av två europeiska generationer.
Vi har nått slutet av influencerresan. Den slovenska hållbarhetsbloggaren måste lämna tidigt för att hinna med sitt flyg tillbaka och ursäktar sig. Resten sitter i en halvcirkel kring en representant från kommissionen som högtidligt tackar oss för vårt arbete.
– Ni gör ett viktigt jobb. Vi hoppas att ni kan hjälpa oss nå ut till de unga och få dem att rösta. Vi behöver er.
Nu återstår bara en sak – svar på frågan.
Det är ju tyvärr det som saknas i anekdoten om britternas Brexit-googlande. Nej, svaret har vi inte fått, trots att berättelsen upprepats tre gånger. Men med största sannolikhet finns delar av svaret i både kommissionens LED-upplysta källare och i parlamentets syrefattiga sal. Troligtvis finns det också i den franska damens berättelse om Europas utveckling. Och kanske går det även att hitta något i den estniska youtuberns videoklipp?
Av nyfikenhet tar jag upp mobilen på vägen hem och knappar in i sökfältet.
“Vad är EU?”
Dryga nio miljarder resultat. Dags att börja läsa på.
Här finner du GP:s Valkompass till EU-valet:
Testa dig själv i GP:s quiz:
