Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Programledarna för Måndagsbörsen 1981: Staffan Schmidt, Jonas Hallberg och Susanne Olsson.

Intervjufloppen som blev kult

23 år gammal inledde Susanne Olsson sin Paul Weller-intervju i Måndagsbörsen med de bevingade orden "In Swedish The Jam means sylt". Ett år senare försvann hon från tv-rutan.
Hamburger Börs 5 oktober 1981. Måndagsbörsen hade fint rockstjärnebesök: The Jam skulle spela live. Men först en kort intervju med frontmannen Paul Weller. Och frågan om bandnamnet hade något med sylt att göra.

Tre minuter senare hade en frustrerad Susanne Olsson klämt ur Weller "No", "Doesn't matter", "Serious question" och ett syrligt "Elvis Presley" som svar på vem som skulle kunna göra låtar av hans dikter. Allt i direktsändning.

26 år senare lyckas GP spåra Susanne. Hon är kvar i tv-världen men har inte stått framför kameran sedan hon slutade på Måndagsbörsen 1982. I dag heter hon Susanne Wallrup och sedan 10 år jobbar hon som vd-assistent - åt Jan Scherman på TV 4.

- Det var jätteroligt att vara en del av Måndagsbörsen. Men jag trivs mycket bättre med att jobba med produktionen bakom, säger Susanne vars största upplevelse då var att hon träffade sin man Lars Wallrup, musikansvarig för programmet.

Men visst minns hon Paul Weller-intervjun också.

- Det var faktiskt producenten som sa att jag skulle ställa den där lite larviga frågan. Paul blev tydligen väldigt sur och sedan spelade det ingen roll vad jag sa eller gjorde, säger hon och lägger till:

- Jag hanterade väl inte situationen lysande men så här i efterhand tycker jag att han uppträdde oproffsigt och lite pretentiöst. Det var ju ingen allvarlig intervju.

Efteråt skrev upprörda musikskribenter att sånt får man inte fråga en rockstjärna. Susanne tyckte det var lite jobbigt då men kan skratta åt det hela idag. Med en bakgrund som fotomodell och ekonomiassistent hade hon kastats in i direktsänd tv utan vidare utbildning.

- Den enda träning jag hade före min första direktsändning var att jag satt med Jonas Hallberg en timme i hallåbåset och intervjuade honom. Jag tror det tog tio program innan jag ens fick en stol att sitta på. Jag stod i publiken och väntade på min tur.

Någon redaktion som hjälpte till med manus eller hörsnäcka med råd från coachen var det inte tal om.

- Allt var ju direkt, från början till slut. Vi hade inget förberett inslag att slänga in om det gick fel. Det var bara att göra det bästa av situationen.

Hennes starkaste minne är från just en sådan paniksituation 1982, när Johnny Thunders från det splittrade The New York Dolls skulle medverka. Stjärnans drogproblem blev uppenbara under repetitionerna, som havererade och utmynnade i kaos.

Till slut satte den tekniska personalen klackarna i golvet och sa att de vägrade jobba om Thunders skulle vara med.

- Men ingen tordes säga det till bandet, de hade ju kommit hela vägen från New York. Vi löste det genom att vi la dem sist i programmet, sa tack och adjö till tv-publiken och lät Kaknästornet gå ner. Sedan fick de gå upp på scen och spela. De trodde att de var med i tv. Men det var de inte.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.