Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/2

I Turkiet stämplas Camus som terrorist

Turkiet har börjat förbjuda Nobelpristagare som Albert Camus för att deras böcker har hittats hemma hos misstänkta terrorister. Agri Ismaïl skriver om vad som händer med litteraturklassiker i repressionens Turkiet.

När USA:s utrikesdepartement år 1983 nekade inträdesvisum till dramaturgen och senare nobelpristagaren Dario Fo var skälet att Fo ”tillhörde organisationer som stöttade terrororganisationer”. Detta kom som en överraskning för Fo, och var tämligen ironiskt eftersom hans pjäs ”Trumpeter och hallon” som precis hade haft premiär i USA tog tydligt avstånd från all form av terror och politiskt våld.

Trettiosex år senare användes denna pjäs återigen för att terrorstämpla den nu avlidne Dario Fo när turkisk polis i höstas förbjöd en kurdisk uppsättning av pjäsen. Medan skådespelarna förberedde ett sista genrep innan kvällens premiär i Istanbuls Gaziosmanpaşa-distrikt, stormades scenen av poliser som menade att pjäsen skulle ”störa den allmänna ordningen” och att den därför var förbjuden. Detta trots att den kurdiska teatergruppen Teatra Jiyana Nû redan framfört pjäsen i flera städer utan några som helst problem.

Istanbuls guvernör meddelade senare på Twitter att pjäsen inte förbjudits på grund av att den var på kurdiska (det skulle nämligen ha varit den första gången sedan Istanbuls stadsteater grundades för 107 år sedan som en pjäs på kurdiska skulle framföras på en av dess scener), utan för att den innehåller ”PKK-propaganda”. Detta trots att organisationen PKK inte existerade när pjäsen skrevs 1981.

Mellan 2016 och 2019 var Turkiet det land som fängslade flest journalister i hela världen.

LÄS MER: Recension: ”Anteckningar I-III” av Albert Camus

Den turkiska staten har länge och flitigt använt sig av vissa paragrafer i den turkiska brottsbalken för att förtrycka minoriteter och kritiska röster, som exempelvis paragraf 301 som förbjuder förtal mot det turkiska folket och den ytterst bredtolkade paragraf 314 som förbjuder samröre med terrororganisationer. Efter händelserna 2016 som av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan benämns som ett militärkuppförsök organiserat av predikanten Fethullah Gülen (de verkliga omständigheterna kring det som skedde förblir oklara), har 180,000 tjänstemän avskedats. Mellan 2016 och 2019 var Turkiet det land som fängslade flest journalister i hela världen. Kanske mest absurt var de 300,000 matematikböcker som fick brännas 2019 på grund av att de innehöll en uppgift där elever skulle dra ett streck “mellan punkt F och punkt G”. F och G är nämligen Fetullah Gülens initialer och får inte ens ingå i en matematikbok som räkneexempel.

Kurderna förblir dock den turkiska statens främsta offer, En diskriminering som grundar sig i en historieomskrivning som påbörjades redan när den turkiska nationalstaten grundades 1923 ur spillrorna av det ottomanska riket. Den nationalism som det moderna Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk stod för krävde en social konstruktion av det som ansågs vara turkiskt. Turkiets tolkning av det fördrag som erkände Turkiet som nationalstat, Lausannefördraget från 1923, tillät inga etniska minoriteter, endast religiösa sådana. Att det de facto finns ett antal etniska minoriteter som aleviter, armenier, kurder och romer får därför inte stämma. Fram till 1990-talet var den officiella hållningen att kurder var ”bergsturkar” som glömt det turkiska språket.

Att nationalstater mytologiserar sitt folk och sin historia för att skapa enhetlighet är givetvis inget som Atatürk uppfann. I USA verkar nästan alla politiker hävda helt utan ironi att de bor i ”världens bästa land”. Frankrike har i decennier odlat narrativet kring folket som en del av den modiga och ädla motståndsrörelsen under andra världskriget trots att det knappt rörde sig om 100 000 människor. Storbritannien använder sig sedan folkomröstningen kring utträdet ur EU av det forna imperiets glans för att belysa det brittiska folkets exceptionalism.

Att nationalstater mytologiserar sitt folk och sin historia för att skapa enhetlighet är givetvis inget som Atatürk uppfann.

LÄS MER: Recension: Jag anklagar - De intellektuellas historia

Även här i Sverige lär en stor del av SD:s framgångar bero på just narrativets kraft, där de lyckats måla upp en tydlig bild av vilka vi svenskar är, och hur vårt samhälle kan återgå till idyllen vi tydligen en gång levt i (en idyll där sådana som ser ut som jag inte finns). Vi bör inte underskatta mytologins kraft i nationens syn på sig själv, och vi bör se Turkiet som ett skräckexempel på vad som kan hända när myten blir viktigare än verkligheten.

Utöver påståendet att Dario Fo skrev PKK-propaganda har turkiska domstolar nämligen de senaste åren även fastställt att filosofen Rosa Luxemburg (som dog 1919) är medlem i PKK (som grundades 1984), efter att hennes ansikte avbildats på en affisch bredvid en kurdisk aktivist som mördades i Paris år 2013. Länge döda filosofer och författare som Louis Althusser, Baruch Spinoza, och Albert Camus har ansetts vara “medlemmar i en terroristisk organisation” enbart på grund av att deras böcker hittats hemma hos terrormisstänkta. Deras böcker har därefter rensats från landets bibliotek för att undvika att de ”uppmanar” fler till terrorism.

Allt oftare ser vi hur upphovsmän till verk som politiskt aktiva kurder läser, inspireras av eller lyssnar på blir terrorstämplade. När ett folk som inte får finnas ändå finns kan nämligen allt möjligt behöva raderas för att upprätthålla illusionen.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.