2 FYRAR
LORDI
Pampas, lördag
På senare tid har jag ofta fått frågan om monstersminkade Lordi är ett riktigt band. Och ja, jag har flera skivor och har sett dem live förut. Då som förband, och det är i den positionen de passar bäst. Särskilt som schlagervinnarna sparar sina två bästa låtar, Would you love a monster man och Hard rock hallelujah, till sist. Innan dess blir det jämntjockt och utan finess (särskilt jämfört med In Flames som gick av samtidigt som finnarna startade), både i musiken och effekterna. Mycket är inte samma som tuffast. Med det sagt, så är det tjockt med publik - många barn som nog aldrig fått vara uppe till halv två tidigare - och god stämning. Även om alla förstås väntar på vinnarlåten.
BELLA STENBERG
4 FYRAR
IN FLAMES
Hawaii, lördag
Det är inte en av bandets bästa spelningar. Ljudet är långt från perfekt - dels för att det verkar vara svårt att få till ett hårdare rockljud på den här scenen, dels för att trummorna slår igenom på typiskt In Flames-vis - och sångaren Anders Fridén är ovanligt ofokuserad i sitt mellansnack.Men göteborgarna är proffs och glädjespridare, så det blir ändå en av festivalens bästa metalkonserter. Gruppen bjuder på en god show med genomtänkt pyroteknik och snygga fyrverkerier. Låtarna är ungefär samma som vanligt, en väl vald blandning av nytt och gammalt. Alla har lärt sig att man ska hoppa till Only for the weak, och det är faktiskt så att marken gungar lite.
BELLA STENBERG
4 FYRAR
KENT
Hawaii, lördag
Det må låta märkligt men Kent fick mig att börja dansa igen efter några svårmodiga år vid sidan av. Debutplattan var helt enkelt så bra att det inte gick att sitta still. Det blev inte sämre av att spelningen på Chalmersrocken strax efter var en knäckande (och svettig) urladdning där Jocke Berg trashade mikrofonstativet redan i första låten (Henrik Berggren väntade till tredje samma vår).
Sedan dess har mitt och Kents förhållande varit av från och till-modell. Ofta förälskat, ibland på trasslig göra slut-nivå. Men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.
Hultsfred är årets enda Sverigespelning, så nog borde de vara laddade. Visst är de det.
Först ut Vi mot världen, VinterNoll2 och Max 500. En knocköppning med tung bas, händer i luften och klockspelssynt. Bandet i kostym eller jeans. Jocke Berg i smoking, revärer och "1700-talskravatt". I publiken framför Sami Sirviö vajar en finsk flagga.
En bit in hyllar de gamle hjälten Grant McLennan, som dog i maj, genom att köra GoBetweens Quiet heart i en stilfull version.
Just som jag tänker att det är väl många softa sitta hemma och kramas-låtar säger Jocke Berg "nu är det bara superhits kvar" och en skönt släpig Musik nonstop rullar igång. Tempot vrids upp i takt med att skymningen faller, myggen attackerar och nattkylan smyger sig in från sjön. Men tätt packade solsmekta hoppande kroppar håller värmen kvar.
Kräm begravdes i Norge dagen innan, för all framtid, i stället plockar de in gamle ursprungsmedlemmen Martin Roos och kör Vintervila, en låt de skrev före Kent-eran. Blåjeans i original innan det är dags för stolta 747 och klassiskt Depeche-viftande.
Paus och sedan nafsande gitarrer i Kärleken väntar och en karaokeversion av Dom som försvann med huligankör och sylvassa gitarrer. Stjärnhimmel som fond.
Som avslut Mannen i den vita hatten (16 år senare). Stor och majestätisk som alltid. Konfettiregn och jag tror att Kent och jag är ihop igen.
Men någon plats att dansa på fanns inte.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
ALICE IN CHAINS
Atlantis, lördag
Trots att sångaren Layne Staley överdoserade 2002 är grungeveteranerna Alice In Chains ute på vägarna igen. Innan konserten hör jag många som säger att de inte vet om de ska vara entusiastiska eller oroliga. Ingetdera, skulle jag säga. Ersättaren William DuVall tar frontpositionen utan att framhäva sig själv. Han har inte en lika speciell röst, men gör sig bra tillsammans med gitarristen Jerry Cantrells stämsång.Publiken tar bandet till sitt hjärta direkt, och även om det inte är återskapad magi eller ens alldeles på riktigt så är det kul att se ett band som skapat ett eget musikspråk och sound fyllt av mörker.Av de celebra gästerna som utlovats blir det dock intet.
BELLA STENBERG
3 FYRAR
MARTHA WAINWRIGHT
Pampas, lördag
Tillsammans med sin bror och far dyker Martha Wainwright upp i Martin Scorseses film The aviator. Det är storslaget svulstiga scener med storband, kostymer och glamour. Här i Hultsfred är det något helt annat. Hon ser liten ut när hon ensam med gitarr kliver upp på den stora ödsliga scenen, men väl där tar hon plats och till synes växer i värmen.
Factory från debutalbumet inleder. Innerlig sång, lätt taktstamp. De stålsträngade tonerna slingrar sig ut mellan den lilla klicken närmast scenen och fortsätter ut bland sittande klungor som njuter sol, musik och en bit mat. Förhoppningsvis är det här bra bakfyllemusik, hoppas hon och ber om ursäkt när hon öppnar en öl och säger att hon är trött. Och undra på det, hon flög från New York i morse ...
Hon är på finfint humör trots jetlag. Visserligen kommer hon av sig någon gång, börjar om eller drar en liten skröna. Hon stämmer om gitarren och skojar om att det är nu hon ska uppmana oss att shoppa prylar efter spelningen, det är ju så folk-artister gör. Men allt kom bort på flyget så hon har inget att sälja, annat än sig själv.
In my head skruvar upp tempot och intensiteten och hon får till och med jazzapplåder.
Hon presenterar Bring back my heart, på skiva en duett med broder Rufus "som någon kanske känner till". Säger att hon precis sjungit in en Judy Garland-låt tillsammans med honom och att få flyga direkt från det "till det här innebär att jag är väldigt lyckligt lottad". Hon gör den mjuk och dröjande och en antydan till svalkande vind smyger sig in och får trädkronorna att vaja.
Hon berättar om sin far, att de har en nära relation numera. "Inte superduper, jag skrev ju Bloody mother fucking asshole till honom men det är ju sånt som alla går igenom." Och låten kommer och jubel såklart.
Till sist blir det en finstämd och skir Don't forget. Samtidigt dundrar Timbuktu och Damn igång på Hawaiiscenen och Martha Wainwright ler snett och säger att här måste man koncentrera sig. "When will we meet next" sjunger hon innan hon går av och flyger till nästa konsert innan det bär av direkt över Atlanten igen. Hoppas att hon tyckte att det var värt det så att vi ses igen. Men då får hon gärna ta med sitt band för ibland saknar man de större arrangemangen från skiva.
PATRIK ANDERSSON
4 FYRAR
HENRIK BERGGREN
Pampas, lördag
Svartklädd från topp till tå, vit scarf och svart gitarr och trekvart akustiska Broder Daniel-favoriter. Naket och nära, och otippat bra. Att han skriver starka melodier visste vi men utan gitarrkaskader att gömma dem bakom framstår han som en riktigt stor låtskrivare, även om rösten kanske klär bättre i larmigare kostym. Såpbubblor seglar mot himlen och flickorna skriker. "Jag älskar er också, var och en av er" säger Henrik Berggren, ler och menar att vi inte ska tro allt som skrivs. Det är svårt att se den omvända Dylan-resan som något annat än en parentes och betygsfyran är snäll. Men den visar på mod och kanske en väg ut ur angst-hörnet, trots att vi inte bjuds något nytt.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
I'M FROM BARCELONA
Teaterladan, lördag
Något lurt måste det vara. Så många människor kan inte vara så glada. Inte så länge. Inte på en gång. Men från det att Emanuel Lundgrens jättekör väller in på scen är det idel leenden hos såväl de 29 i bandet som i den tryckande och hoppande jättehopen framför scen. Och visst svänger det. Det pampiga Barcelonaintrot glider över i Treehouse. Rec and play blir till Madonnas Like a prayer och ingen, inte någon, står still till We're from Barcelona. Ändå känns det som en skolutlykt. Varmt och hjärtligt. Men, ärligt talat, inte så mycket mer.
JAN ANDERSSON
4 FYRAR
THE ELECTED
Teaterladan, lördag
Säg så här. Det går att tävla i musik. Och The Elected är, just nu, världens bästa band. Tätt följt av Rilo Kiley. Sångaren Blake Sennett spelar i båda. Han är ett litet geni i slokhatt och välansad mustasch som fullständigt välter den fåtaliga publiken med sin blyga charm, sitt kontrollerat galna utspel och, framförallt, sina fantastiska sånger. The bank and trust och Fireflies in a steel mill måste vara årets låtar och crescendot i Biggest star, avslutande spåret på senaste plattan, är det vassaste jag sett hittills i Hultsfred. Alla kategorier. Med lite bättre ljud och blåsarna på plats hade också den femte fyren lyst.
JAN ANDERSSON
1 FYR
BABYSHAMBLES
Pampas, lördag morgon
Hur betygsätter man mänsklig förnedring? Hur många fyrar, stjärnor eller badbollar får en heroinist som sluddrar, kastar saker omkring sig och helt tappat greppet? En fyr? Två ..? Eller toppbetyget fem getingar som i en av våra kvällstidningar? För Pete Doherty och hans Babyshambles kom nämligen till slut. Och så här gick det.
Klockan 02.30 på lördagsnatten, efter att ha fastnat hos tullen i Arlanda, raglar han ut på scen med en liten svensk flagga käckt nedstucken i hatten. Redan i första låten snärjer Pete Doherty in sig i sladden. I andra låten hoppar han ned från scenen, tappar sin hatt, sparkar till en fotograf i huvudet och vevar irriterat mot de andra med sin mikrofon.
Efter att ha fått hjälp med att krångla sig upp igen ropar han efter sin hatt. Sedan välter han. Så fortsätter det. Pete Doherty sluddrar sig igenom sång efter sång, skippar eller glömmer texter, ramlar omkull ett par gånger, sätter sig i ett hörn och surar. Svär åt svenska tullen. Röker något hemrullat.
Efter att ha krånglat en stund lyckas han få av sig sin tröja, vaknar till liv och vräker med full kraft ut sin elgitarr i publiken, som hans hårt prövade assistent får hämta tillbaka, och börjar systematiskt att slå sönder de mikrofoner som assistenten inte lyckas rädda.
Och publiken jublar. Andra hånskrattar. En del går där ifrån. Vi andra vet inte vad vi ska tro.
Samtidigt lyckas Pete Doherty emellanåt med konststycket att spela riktigt vacker musik. Libertines paradnummer What Katie did och Up the bracket fungerar helt okej, men det är hans egna sånger, långsamma Albion, hårt rockande Killamangiro och avslutande urladdningen Fuck forever, som är kvällens behållning. Det kränger, skaver och Pete Doherty sjunger med glöd och frenesi. Då undrar man hur bra det här egentligen hade kunnat bli.
Till sist kastar Pete Doherty ut en flaska mot publiken, släntrar bort mot de svenska poliserna som plockar med honom till stationen i Hultsfred. Polisens blodprov visar spår av kokain och Doherty döms, efter snabbt beslut av åklagare, till 13 500 kronor i böter.
Då har gryningen redan kommit. Natten är över. Och med den festivalledningens uttalade antidrogpolicy.
JAN ANDERSSON
4 FYRAR
THE STROKES
Hawaii, fredag
Is this it? frågade de på debutplattan och all världens rockkritiker tyckte nog det, men ryktet om The Strokes död är betydligt överdrivet. Framför stora scen är det knökfullt och när New York-bandet drar igång är jublet massivt. Till en början låter de visserligen som Iggy Pop, men det är inte heller det sämsta. "I love you fucking Sweden" säger Julian Casablancas och grattar till fotbollssegern. Last night är allsång och dammet ligger likt Lützendimma, Ize of the world är magisk. Kort sagt levererar de en tajt och stilfull rock'n'roll-show. Mer behövs inte. För som Di Leva en gång sa, man kan bara skriva bibeln en gång.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
HÄSSLEHOLM (feat Tilliander, Rimheden, Folie, Familjen, Future/Past)
Atlantis, fredag
Av någon anledning kommer det en hel hoper elektronikaartister från Hässleholm. Jag har aldrig varit där så jag vet inte varför, men det är väl något elektriskt. I alla fall är det fascinerande att se de fem stå bakom långbord och huka över datorer och vrida på manicker så totalt uppslukade av det de skapar. I de bästa stunderna är det dubbigt klubbigt och efterhand flyttar publiken fokus från scenen mot dansen. Sophie Rimheden joggar fram och sjunger en låt, Familjen en annan, men mest är det elektronerna som svänger. Konsert? Nej. Kul? Ja. Bra? Helt okej.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
BURST
Teaterladan, fredag
Burst - som presenterar sig som ett värmländskt band trots att majoriteten av medlemmarna bor i Göteborg - hör till mina svenska favoriter, både på platta och live. Den här gången är det dock något som inte riktigt stämmer.
Vad är svårt att sätta fingret på. Publiken är både koncentrerad och entusiastisk, bandet är fokuserat och intensivt i sitt utspel. Dynamiken och djupet finns där. Men det är bara i enstaka låtar som de når upp till den där hypnotiska känslan som gör att man sugs in och varken kan eller vill komma loss.
En bonus är de åskådare som håller upp ett lakan med texten "Robert är söt" riktat till gitarristen. Burst som pojkband. Jättekul.
BELLA STENBERG
4 FYRAR
VAPNET
Teaterladan, fredag
Vapnet, härligt oambitiösa i ordets bästa mening. I Teaterladan känner man sig inbjuden till deras vardagsrum, där de i stället för att bläddra i skivsamlingen bjuder på egna låtar. Styrkan är Martin Abrahamssons melodier och Martin Hanbergs spröda röst (lite som en förälskad Olle Ljungström) och tillsammans med gitarr (akustisk och elektrisk), xylofon, tvärflöjt, trombon och trummor på burk (och gästspel av Annika Norlin och Amanda Kellerman) leder de publiken genom debutalbumets gator som slår ut i sprittande sommarpop.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
GNARLS BARKLEY
Pampas, fredag
Efter 47 minuter kommer den, låten alla väntat på och mobiltelefonerna åker upp i luften. Och visst är dunderhiten Crazy storslagen live, men för dagen vitklädda Gnarls Barkley är mer än ett one hit wonder. Soulfunkigt sväng och dansgolvsfart emellanåt men oftare filmiskt ödesmättat, lite à la Barry Adamson. Det låter toppen men hade kanske passat bättre på en sen klubbkväll än i stekande eftermiddagssol och publiken verkar stundtals inte helt med på noterna.
"Hello, you beautiful fucking people" ylar hursomhelst Cee Lo när han glider in på scen med en mugg kaffe i högsta hugg. På ett podie ovanför hukar Dangermouse över sin maskinpark och skruvar på rattar och drar i reglage. Totalt räknar jag 13 på scen. Fyra musiker i mitten, på ena flanken kör och tingeltangel, på den andra en stråkkvartett. Snyggt.
Cee Lo är till synes överväldigad av sceneriet; naturen och uppslutningen. Han eldar på den månghövdade publiken, frågar om vi vill ha något att skratta åt och visar upp sin väl tilltagna kagge. Publikfrieri, jovisst, men någonstans känns det ändå äkta.
De där chalmeristrockarna förstår jag däremot inte alls.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
LOU REED
Hawaii, fredag.
Lou Reed stegar in på scen i vit sommarfräsch linnekostym och stråhatt, ler med hela ansiktet och skriker: "Hej Hultsfred! Mår ni bra? Ska vi köra ett hitmedley?" Not.
Han vaggar in med mörka träningsoverallsbyxor, brun sladdrig t-shirt ovanpå ölmagen och med, ja, bekväma skor på fötterna. Sedan kör han ett tiominuters instrumentalt skrammelintro, bänder strängarna till rundgång och spänner ögonen i publiken. De som bara sökt en skön stund i solen lomar snopna i väg samtidigt som det långdragna introt glider över i What's good.
Lou Reed är tillbaka i Sverige och efter förra årets spelning på Konserthuset i Göteborg är det svårt att veta var han står, vad man kan förvänta sig. Men efter en timme är det uppenbart att rocklegendaren nu för tiden hellre ägnar sig åt fotografering än musik. Han anstränger sig inte alltför mycket för att nå ut till publiken, knappast överraskande, men det är trist när hans femton minuters publikfrieri, Velvetklassikerna I'm waiting for the man och White light/White heat, känns pliktskyldiga, jämntjocka och helt utan nyanser, särskilt I'm waiting for the man. Den slarvas bort nästan helt och hållet.
Tur då att andra låtar fungerar betydligt bättre. Dirty blvd är bländade med sina lyckliga riff, Ecstasy blir till en lång och mörk resa mot ett dundrande crescendo och när Tell it to your heart slutar kränga blir det bara så vackert att Lou Reed tar ner det, knyter näven och leker soulsångare. Eller nåt.
Genom hela konserten dompterar han sitt välspelande band med precisa rörelser och små gester, en blick här, ett finger där. Ibland bara ett höjt ögonbryn. Ingen risk att någon skenar iväg, förutom trummisen som då och då ges lösa tyglar under några sekunder.
När Lou Reed till slut håller på att runda av spelningen med Set the twilight reeling kommer en liten man i röda sidenkläder upp på scen. Det är hans tai chi-mästare som i eftertänksamma rörelser börjar vända och vrida på kroppen till musiken. Den rödklädde mannen hinner också med att stampa hårt i golvet ett par gånger innan Lou Reed tackar honom genom att pressa ihop sina händer och knycka lätt med huvudet.
Kan inte påstå att det tillför konserten så mycket. Å andra sidan, en man i röd sidenpyjamas är inget man ser varje dag.
JAN ANDERSSON
3 FYRAR
ANE BRUN
Pampas, fredag
Roger Waters gör det i Roskilde, Ane Brun i Hultsfred: Spelar igenom sitt bästa album på scen. I Ane Bruns fall innebär det plattan Duets och hon får hjälp av de flesta artister som medverkar på plattan. Franske Syd Matters ersätts av Annika Norlin, mer känd som Hello Saferide, och norska Madrugada av Nina Kinert. I övrigt är uppslutningen total. Det blir som att sitta i solgasset och dåsande lyssna igenom den sköna plattan. Inget fel i det, speciellt när Martin Hederos på piano hjälper till att lyfta Anes duett med Magnus Tingsek.
JAN ANDERSSON
3 FYRAR
CAT5
Teaterladan, torsdag
Det låter som om publiken ropar catfight men jublet när Cat5 går på scen med glitterkattmask på är - imponerande. Debutskivan är bra men live blir musiken än mer suggestiv, de luxe-kryddad med tremannaband, percussion och gitarr. Men jag hade räknat med ett mer genomtänkt framförande. Uddevallakatterna pendlar mellan snygga poser, improviserade danssteg och lojt hip hop-lunkande. Men i avslutande Sexy sitter allt där det ska. Stenhård, koncentrerad och precis hela publiken hoppar i takt.
PATRIK ANDERSSON
2 FYRAR
CARDIGANS
Hawaii, torsdag
För första gången på sex år spelar Cardigans Lovefool. För första gången på minst lika många år nickar Fredrik Ljungberg in ett livsviktigt mål. Enligt Peter Svensson är det första en direkt följd av det andra och drygt 10 000 framför Hawaiiscenen jublar. Igen. Men Cardigans midnattsspelning vid Hulingen blir långt ifrån något segertåg. For what it's worth är lysande och You're the storm dånar mäktigt. Ändå hettar det aldrig till, ljudet är knackigt och nattkylan gör sig alltmer påmind. Trots Cardigans imponerande låtkatalog står jag mest och väntar på att det hela ska ta slut. Som matchen mot Paraguay.
JAN ANDERSSON
4 FYRAR
WITHIN TEMPTATION
Pampas, torsdag
När Korn och Coheed & Cambria ställde in försvann torsdagens största respektive mest spännande metalband. Men Within Temptation är en god tröst, även om deras storslagna gothmetal är av helt annat slag. Holländarna börjar med mäktiga Deciever of fools, går vidare med hiten Stand my ground och flera av de efterföljande låtarna är lika starka. Att publiken är stor förvånar inte, men jag hade inte trott att alla skulle vara så på hugget. Det är armar i luften nästan hela tiden, och Sharon den Adel släpper loss ordentligt. Basljudet är lite skralligt, och det hade varit kul med ett smakprov på något nytt, men det är småsaker som inte stör en annars upplyftande upplevelse.
BELLA STENBERG
3 FYRAR
PHOENIX
Pampas, torsdag
Live låter sverigevännerna Phoenix tyngre och fylligare än på skiva, även om den senaste drar mer åt det hållet. Fransoserna får till ett skönt eftermiddagsgung och får med sig publiken, stekande solgass till trots. Någon skjuter vattenpistol. Så mycket show är det inte, de står mest på rad, men de trivs och är ruggigt tajta. När trummorna rullar, gitarrerna pockar och basen driver på i avslutande Second to none känns det nästan inte som om titeln är något ljug.
PATRIK ANDERSSON
3 FYRAR
KRISTIAN ANTTILA
Stora dans, torsdag
Kristian Anttila känns som den perfekta öppningsakten för årets Hultsfredsfestival. Senaste åren har han spelat till sig en rätt gedigen skara fans som tar emot den blyge göteborgaren med öppna armar i den överfulla och sommarheta rotundan. Mentalt verkar Anttila helst befinna sig mitt bland dem, sina fans som han känner igen från spelningar i Linköping, Malmö, Stockholm och Göteborg. Musikaliskt befinner han sig någonstans mellan Thåström och Håkan Hellström. Dock utan att kännas lika angelägen. Mest jubel blir det åt en pulserande version av Självmordsblond, men även Sockerläpp från förra året sitter gott.
JAN ANDERSSON
4 FYRAR
AMADOU & MARIAM
Pampas, torsdag
Amadou och Mariam leds in på scenen. De hälsar publiken på franska, fyrar av sina varma leenden och sedan är festen igång. De står bara där, rätt upp och ner i sina vackra svartvita dräkter, och sjunger och spelar. Mer behövs inte.
Det tar inte tio sekunder innan publiken framför den stora Pampasscenen gungar och viftar med armarna i luften. Efter tio minuter drar ett långt jenkatåg av lyckliga människor genom publikhavet och när paret från Mali efter en timme leds ut igen, de är bägge blinda, har jag sett fler svenskar släppa loss i hemmagjorda afrikanska danssteg än vad som borde vara nyttigt. Kort sagt. Det svänger. Rytmerna studsar och solen har plötsligt fått konkurrens som värmecenter.
Amadou Bagayokos gitarr löper som en röd tråd genom hela musiken, som väl bäst beskrivs som världsmusik men som också består av blues, jazz och vanlig pop. Dessutom bjuds vi på lite electronicautflykter och något som påminner om soundtracket till filmen Peter Gunn.
Samtidigt hade jag nog hoppats på en ännu starkare upplevelse, något magiskt och mäktigt, som konserten på Musikens hus i november. Enligt tillförlitliga källor var det närmast en religiös stund där i Majorna.
Här ute i det stekande solgasset försvinner mycket av den närvaron. Det blir nästan för varmt. Samtidigt får bandet härja lite för mycket. Ett trumsolo är ett trumsolo även på en djembetrumma. Och, ett tips, man kan faktiskt banka för mycket på den.
Jag undrar också vad Amadou & Mariam sjunger om. Min franska är nämligen sämre än deras engelska. Kanske sjunger de om livet i Malis huvudstad Bamako, eller om hur de träffades och blev kära i varann på en skola för synskadade. Eller om Amadous förebilder Led Zeppelin och Eric Clapton. Eller så sjunger de kanske skadeglatt om Olof Mellbergs brister som lagkapten. Ingen aning. Men det spelar faktiskt ingen roll. För Mariams och Amadous röster blir som ett eget instrument, en extra dimension till musiken.
Mariam Doumbia säger "tack" efter var och varann låt. Så mycket mer sägs inte. Så mycket mer behövs inte.
JAN ANDERSSON
