"Optimismen är opium för folket! En sund anda luktar idioti. Leve Trotskij!"
Raderna skulle bli Milan Kunderas mest kända. Nedplitade på ett vykort sätter de igång en serie absurda händelser när huvudpersonen i romanen ”Skämtet” skickar dem till sin flickvän. Partikamraterna ser inte humorn, mannen får avbryta sina studier och döms till straffarbete i en gruva.
”Skämtet” blev 1967 Milan Kunderas debutroman och dess stil och tematik skulle prägla bilden av författaren livet ut: människans manöverutrymme i det totalitära, filosofiska utsvävningar – och sex.
Milan Kundera föddes 1 april 1929 i den tjeckiska staden Brno, pappan var pianist och professor vid musikakademin. Han arbetade som jazzmusiker och studerade musik, filmvetenskap, litteratur och estetik i Prag.
Kunderas författarskap definieras likt hans generationskamraters av kriget och diktaturåren. Här saknas minnet av mellankrigstidens demokrati. Kanske anledningen till att Kundera länge var kommunist och först skrev socialrealistisk poesi. Efter att ha stämplats för antikommunistiska aktiviteter kastades han ut ur partiet 1950, men fick återvända 1956.
Han beskrev senare det tidiga 1960-talets insikter från föreställningar på små Pragteatrar, för vilka han själv skrev, där Václav Havel debuterade och spelades intill Eugène Ionesco. ”Det var där Pragvåren började”. Detta Prag, som en virvel av filosofi, konst och musik koncentrerad i erotik skulle han med åren forma till en mytisk kuliss i sin romanvärld. Kanske hjälpte det att han under Pragvårens omtumlande tid gifte sig med kompositören Věra Hrabánková, ett äktenskap som varade livet ut.
I den påföljande ”normaliseringen” av samhället återinfördes censuren och intellektuella förlorade jobbet.
”Skämtet” ledde till en andra uppgörelse med partiet. Året efter debutromanen rullade Warszawapakten in i Tjeckoslovakien – scener han 1984 skildrade i ”Varats olidliga lätthet”. I den påföljande ”normaliseringen” av samhället återinfördes censuren och intellektuella förlorade jobbet. ”Skämtet” och filmatiseringen av boken förbjöds.
1969 års ”Livet är någon annanstans”, om en idealistisk poet som trasslar in sig i politiska intriger, fick bara publiceras utomlands. Liksom ”Avskedsvalsen” 1972. Philip Roth som mötte Kundera i Prag dessa år introducerade böckerna i USA, och förblev en nära vän och beundrare. Förståeligt: på ytan var Kunderas romaner burleska komedier, underströmmen allvarligare. Den sista boken var en författares avsked till sitt hemland. Kundera lämnade Prag för Paris 1975, och från ”Skrattets och glömskans bok” 1978 sträckte ”exillandet” ut sig i fiktionen.
De första åren i Frankrike ägnade sig Kundera fortfarande åt de aktiviteter som under Kalla kriget förväntades av en exilförfattare. När min far drev ett skivbolag för förbjudna musiker skrev Kundera texten till en låt på en tjeckisk dissidentmusikers skiva. Det var en poetisk bagatell om fiskar, men gesten var en de få politiska saker som författaren Kundera gjorde. En essä från 1983 där Kundera förklarade vilken kulturell och existentiell tragedi det var att Prag, Budapest och Warszawa hamnat under sovjetiskt styre blev viktig för att man i väst efter 1989 trodde att centraleuropeiska länder utan krångel skulle demokratiseras.
Kunderas fiktion gödde och spelade på föreställningen om ett filosofernas och dramatikernas lilla liberala land.
Man missade att Kundera själv beskrev skadorna som svårreparerade. Till styrkan i hans fiktion decenniet efter emigrationen hörde att han vända och vrida på kulturens död under diktatur och invasion. De kulminerade i hans mest kända och inflytelserika roman – ”Varats olidliga lätthet”. När den publicerades 1984 blev blotta titeln en magnet på en generation svartklädda kaférökare. Och efter Philip Kaufmans filmatisering 1988 med trion Lena Olin, Juliette Binoche och Daniel Day-Lewis underströks dess sexighet.
Som om det behövdes. Kunderas fiktion gödde och spelade på föreställningen om ett filosofernas och dramatikernas lilla liberala land där erotiken frodades och sex blev tillflykt eller vapen mot makten.
Men han kom så att förkroppsliga exilförfattarens dilemma: risken att fastna som språkrör för en nation – eller ses som svikare.
Kundera visste att han blev världslitteratursgigant som representant för en föreställning om exilen. Utåt sett gjorde han för Tjeckoslovakien vad Gabriel Garcia Marquez gjort för Latinamerika och Aleksandr Solzjenitsyn för Ryssland. Men det är känt att tjeckiska dissidenter vände sig mot honom. Kanske finns det fog i påståendet att de, med Havel i spetsen, var anledning till att den tjeckiske poeten Jaroslav Seifert och inte Kundera fick Nobelpriset 1984.
I essäer reflekterade Kundera också över litteratur, språk och de små nationernas roll. Han underströk att det tog Max Brod decennier att få ut Kafka i världen. ”Hade Kafka skrivit på tjeckiska skulle han vara okänd” förklarade Kundera. Kanske som en programförklaring till att själv byta språk till franska 1993 och vilja bli sedd som fransk författare.
Än mer kontroversiell blev Kundera i det forna hemlandet när hans namn 2008 dök upp i ett gammalt arkiv i samband med ett angiveri.
Än mer kontroversiell blev Kundera i det forna hemlandet när hans namn 2008 dök upp i ett gammalt arkiv i samband med ett angiveri. En student i hans korridor skickades på 1950-talet till gruvarbete. Kunderas roll blev aldrig bevisad, men givet ”Skämtet” var det sprängstoff. Varken förr eller senare återvände han till Tjeckien annat än inkognito, men accepterade 2019 att återta sitt medborgarskap.
Att texterna myllrade av referenser till andra konstarter, inte minst musiken, gjorde att essäisten Kundera med åren blev intressantare än romanförfattaren. Kvinnorna i romanerna rörde sig inte längre från sin musaroll än funderingar om huruvida deras dragningskraft sitter i naveln eller rumpan. I essäerna klev han istället fram som en författarnas författare och skrev fram en värdig ram till det som hade varit bäst i hans eget författarskap. Han försvarade synen på kultur som övernationell och skrev om influenser som Nietzche, Rabelais, Musil, Cervantes, Bohumil Hrabal, Beethoven och Francis Bacon. Och om hur han under de första åren som ensam skribent på Pariskaféerna betraktades ”som insvept i en aura av respektabel sorg”.
Vi är många som alltid kommer läsa en av 1900-talets stora exilförfattare och romanvärlden han skapade i just den auran.
Läs mer:
LÄS MER:Författaren Milan Kundera är död
LÄS MER:Milan Kundera ger bort 3 000 böcker – efter dröm
LÄS MER:Milan Kundera tilldelas Franz Kafka-priset
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
