Kaxigt skivbolagsnamn kanske. Men man häpnar över Häpnas skivor. Inte för att musiken tränger sig på. Nej, det är snarare tvärtom, flertalet av de 23 skivor Häpna släppt sedan starten för sju år sedan smyger några varv runt öronen och simmar in i hjärtat sakta och försiktigt. Johan Berthling och Klas Augustsson, som driver Häpna, är två personer med fingertoppskänsla.
Häpnas skivor är alltid intressanta.
- Inom experimentell musik är det naturligt att starta egna skivbolag, säger Johan Berthling när vi ses på Café Bagatelle några timmar innan han ska spela på Nefertiti med frijazzkvartetten Nacka Forum. Vi gjorde en liten lista på sånt som vi ville ge ut, räknade ut att vi behövde 15 000 kronor för att släppa den första skivan, gick in med pengarna, tryckte 500 exemplar, som faktiskt sålde slut ganska fort.
Första Häpnaplattan var med den japanska musikern och ljudforskaren Toshiya Tsunoda. De har gett ut både skivor med svenska band och artister som David Stackenäs, Sheriff, Sagor & Swing och Patrik Torsson och internationella namn som Pita, David Grubbs & Loren Connors och senast i våras två skivor med italienska artister. Redan från ruta ett siktade de in sig på en internationell publik. Johan Berthling berättar att USA och Japan är de länder som köper flest av Häpnas skivor.
En sak som kännetecknar Häpna är de snygga omslagen. Ingen hårdful plast utan en mjuk ficka med fina teckningar och bilder som konvolut. Men finns det någon plan med musiken, någon linje i skivutgivningen?
- I början var vi inriktade på det experimentella, men vi har hela tiden varit öppna, vi ville inte vara ett nischbolag utan vara breda i det smala, men utan att dras till de upptrampade stigarna.
Stråkar för Ed Harcourt
Johan Berthling spelar själv med ett av Häpnas band, Tape. En trio han bildade med sin bror Andreas Berthling och Tomas Hallonsten. Tapes musik är lågmäld och minimalistisk, men med många bottnar, där olika klanger och stämningar möter varandra.
- I Tape har vi en tillåtande atmosfär, vi förhöjer misstagen till något vackert, spelar olika instrument lite halvtaskigt och bakar ihop popmelodier och skrapljud, mycket är improviserat, det ska hända nya saker när vi spelar live.
Johan Berthling säger att Tape är det band/projekt som han är inblandad i som han känner allra mest för. Men han gillar att göra olika saker. När jag ringer för att boka intervjun är han i en studio i Stockholm och arrangerar stråkar för nästa album med den brittiska världsstjärnan Ed Harcourt. Han har nyligen börjat göra stumfilmmusik med Matti Bye. Han spelade på Stina Nordenstams senaste skiva, spelar med Goran Kajfes Band, gästar Gas-festivalen i början av oktober med Sten Sandell Trio. Den vanliga rock- och poppubliken har kanske sett honom som kontrabasist i Nicolai Dungers band.
Grannarna klagar på Ugglan
Som så många andra svenska musiker med benen i jazz och improvisation har han pluggat på musiklinjen på Skurups folkhögskola. Men efter två år på Musikhögskolan i Stockholm hoppade han av 1998. Och lärde sig av andra musiker i stället.
- Jag hade tur som fick spela med improvisationsmusiker som Sten Sandell, Mats Gustafsson och Raymond Strid. Jag var helt grön när det gällde att spela den typen av musik men det var en öppen miljö. I dag är däremot scenen för frijazz och improvisation stendöd i Stockholm, det finns inga spelställen, det är samma gamla folk som styr.
Men Johan Berthling har försökt rätta till det. Tillsammans med några kompisar driver han den lilla liveklubben Ugglan i en boulehall. Grannar klagar, men han hoppas att Ugglan ska köra igång snart igen.
I kväll är det dumt att uggla hemma när Häpna flyttar in på Nefertiti för en kväll. Konserter med Tape, Eric Malmberg (Sagor & Swing) och Hans Appelqvist & Daniel Skoglund.
