Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Regissören Richard Hobert är aktuell med filmen "Fågelfångarens son".

Hobert gör drama om legend på Färöarna

Åtta år efter Guldbaggebelönade "En enkel till Antibes" är regissören Richard Hobert åter aktuell på bioduken. Hans nya film "Fågelfångarens son" bygger på en hundraårig legend från Färöarna.

Richard Hobert var i slutarbetet på sin senaste film "En enkel till Antibes", när han fick ett samtal från en färöisk kvinna. Hon hade en filmidé att dela med sig av.

- Jag får ganska många sådana samtal, så jag kände mig väl måttligt intresserad. Men hon var vänlig och påstridig, så jag lyssnade på henne, säger Richard Hobert.

Med en berättelse om en verklig händelse – en muntlig legend som levt kvar på Färöarna i över 100 år, lyckades kvinnan fånga hans intresse. Det var en historia om kärlek, utanförskap och en splittrad familj.

"Grep tag i vårt liv"

- Jag kände att det här var något som man inte hade hört förut. Och trots att det utspelar sig långt bak i tiden så grep den tag i vårt liv, i kärnan fanns många av de ämnen som vi känner igen i dag. Hennes berättelse berörde mig starkt och lade grunden till filmen.

I "Fågelfångarens son", som har biopremiär 5 april, är den färöiske fågelfångaren Esmar och hustrun Johanna på väg att förlora sitt arrende med tillhörande hus och mark. Enligt färöisk 1800-talslag måste Esmar få en son inom ett år om arrendet ska förlängas – och hittills har hustrun bara fött döttrar. Paret beslutar därför att hitta en annan man som kan göra henne med barn, ett beslut som ska få långtgående konsekvenser.

Det tog åtta år från det att Richard Hoberts senaste film hade premiär till att "Fågelfångarens son" stod färdig. Det står i stark kontrast till hur regissören tidigare har jobbat, då han i det närmaste gjorde en film om året.

Inga kompromisser

- Det var många faktorer som gjorde att det blev en längre process, men jag ville verkligen inte kompromissa. Det var exempelvis viktigt att inspelningen skedde på Färöarna, vilket i sig medförde svårigheter.

- På en dag kan det vara flera olika årstider: snö, ösregn, tio grader varmt och sen ösregn igen. Så vi fick vara skärpta under inspelningen för att hinna med tagningarna, säger Richard Hobert.

Det karga och hårda landskap som Färöarna till stor del består av gör sig ofta påmint i "Fågelfångarens son", där människorna med stor möda tar sig fram mot den obevekligt tjutande vind som sällan släpper greppet om tillvaron.

Många språk präglar också filmen. Det talas färöiska, svenska, danska, franska och norska.

- Färöarna är ju en sorts utpost i Atlanten, där skepp passerar från alla håll. Där bor kelter, skandinaver, fransmän och så vidare. Jag blev väldigt fascinerad av hur de här olika språken kunde samspela.

"Hoppas att den når fram"

Richard Hobert har som regissör mottagit både ris och ros för sina filmer. För regidebuten "Glädjekällan" (1993) erhöll han Ingmar Bergman-priset – och av Bergman själv beskrevs filmen som ett mästerverk. Hoberts senaste film, "En enkel till Antibes", belönades med en Guldbagge för bästa manliga huvudroll (Sven-Bertil Taube). Medeltidsdramat "Tre solar" från 2004 fick däremot ett betydligt svalare mottagande.

TT: Snart är det premiär, vad är dina förväntningar?

- Filmen blev precis så som jag ville göra den, det är bara det jag kan erbjuda. Nu hoppas jag att den når fram och in till de människor som ser den.