1. 1972. 18 mars, Kristianstad lasarett. Sara Paborn föds och åker sedan hem till sin familj i Sölvesborg. Hon har något inom sig som vill ut. Så fort hon kommit underfund med hur en penna kan användas börjar hon redan som fyraåring tillverka egna böcker. Senare kommer hon även att utforska andra kreativa sidor, som skådespeleri och rockmusik, men återkommer alltid till att hitta på berättelser. Vissa vill spela handboll. Hon vill skriva. Det är ett behov vars källa hon inte känner.
2. 1986. Sölvesborg. Sara Paborn är 14 år och läser Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. Det är den första bok som verkligen griper henne på djupet och hon gråter i en vecka efter att boken är slut, men inte för att hon är ledsen. Berättelsen om flygaren som möter en utomjording ger henne upplevelsen av att ha förstått något oerhört. Hon börjar söka böcker vars stämning och känsla dröjer sig kvar. En period fascineras hon av snusk och läser gärna Henry Miller.
3. 1988. Brev från förlag börjar droppa in i brevlådan. De är alla standardiserade refuseringar av den berättelse hon skrivit som sextonåring och omgående postat till en handfull förläggare. Den utspelar sig i New Orleans med en elvaårig pojke i huvudrollen. Branschen förhåller sig kallsinnig. I backspegeln kommer hon själv att tycka att boken är helkass.
4. 1994. På dagarna jobbar 22-åriga Sara Paborn som copywriter, på kvällarna skriver hon på en ny roman. Den museianställde man hon hyrt ut sin lägenhet till inspirerar till huvudpersonen, en kufisk museiintendent som råkar ut för mystiska äventyr. Hon postar den och får nya refuseringsbrev, nu några med uppmuntrande formuleringar bortom formulär nej-tack-1A.
5. 2005. Sara har fått sitt andra barn och plockar under mammaledigheten upp pennan igen efter ett sju år långt uppehåll utlöst av ytterligare en refusering. Då hade hon och väninnan Anna Wilson lagt åtskilliga timmar på en spännande berättelse som ingen vill ge ut. Nu har hon efter långa peppande samtal med väninnans syster, artisten Jenny Wilson, fått tillbaka lusten. Hon säger upp sig och säljer sin sommarstuga för att kunna satsa seriöst. Inom henne finns ett slags revanschlystnad när hon börjar skriva om familjerelationer och söka en förtätad stämning à la Hemingways Edens lustgård. Huvudpersonens pojkvän döper hon till Erlend eftersom hon är lite småkär i författaren Erlend Loe, särskilt efter att ha läst boken Doppler.
6. 2008, vår. Efter tre års skrivande är hon klar med romanen Släktfeber, skickar den till flera förlag och ber en bön. Tre dagar senare ringer förläggaren Dorotea Bromberg och vill ge ut den. Sara som är mitt i en jobblunch får ett hysteriskt skrattanfall. När hon samlat sig köper hon två champagneglas och en flaska bubbel och rusar hem till pojkvännen. Ett par veckor senare hör ytterligare ett förlag av sig och får veta att tåget redan gått.
7. 2009, vår. Efter ett år präglat mest av väntan och att mejla omslagsidéer fram och tillbaka, håller hon i sin debutbok för första gången. Något märkligt händer. I stället för att känna glädje börjar hon söka och finna fel. Men efter en vecka har trycksaksarbetaren inom henne lugnat sig och hon svämmar över av lycka. Efter ovanligt kort tid ges romanen också ut som ljudbok och livet känns overkligt.
9. 2009, höst. Romanen har tryckts i en andra upplaga där korrfel är rättade och omslagets layout justerats. Hon planerar att gå på Erlend Loes seminarium på Bokmässan och tränga sig på för att lämna över ett exemplar vare sig han vill eller inte. Genom en dansk fond har hon fått stipendium för att vistas två månader på Fyn och skriva nästa bok. Kanske blir nästa steg en roman, kanske en novellsamling om misslyckade resor som sker i spåret efter andra.
Är 37 år, uppvuxen i Blekinge och bor i Stockholm med sin pojkvän, fyraåriga dotter och sjuårige son.
Debuterade i våras med romanen Släktfeber, en skröna om spänningar inom en excentrisk familj vars 107-åriga faster dött.
